Min Julkalender

Del (20) drömmar av sammet


Varken jag eller Noelle har den minsta lust att kliva upp då sängvärmen känns så mycket mer lockande efter den sena natt det faktiskt blivit. Dock helt utan förvarning öppnas dörren till sovrummet med ett ryck och Hennes mamma står på tröskeln.
- GOD JUL! Utbrister hon och strålar med hela ansiktet.
- God jul, hör jag Noelle mumla under täcket någonstans...
- God jul, säger jag och ler lite blygt.
- Så, så.. kliv upp nu så vi får äta lunch tillsammans! Med de orden lämnar hon oss ifred igen, men orden hänger kvar i luften så vi kom fram till att det enda rätta var väl att kliva upp.

Hand i hand går vi mot matsalen och när vi kliver in genom dörren möts mina ögon av MAT! Då menar jag verkligen mycket mat. Det var nästan med någon sorts ångest fylld känsla som jag tog för mig av maten som bara tycktes växa som berg runt omkring oss.

Helt plötsligt känner jag hur det vibrerar till i min ficka, försiktigt lirkar jag upp mobilen och hoppas på att ingen ska se vad jag gör.

Från Noelle :

Sängen om 20 min,
måste ju träna bort all mat man stoppat i sig.


NOELLE

Jag biter mig i kinderna för att inte börja skratta när jag ser hur ett litet förvånat uttryck sveper över Toms ansikte men i nästa sekund ser han ut som om ingenting hade hänt.

Men sådan tur att vi skulle få tillbringa våran julafton i sängen skulle vi ju inte ha direkt, nej nej, hur kunde vi inbilla oss någonting sådant. I stället vart det så att jag och Tom fick åka in till stan med min syster Aneko och hennes dotter, ingen Phil, för att slutföra de allra sista inköpen för kvällen. När vi äntligen är framme i den extremt stora gallerian tvingar min syster på mig och Tom lill flickan så för oss bar det av till den stora leksaks butiken på fjärde våningen.

Blicken sedan i Chiones ögon när vi väl var inne affären, jag förebrår henne inte alls. De dignande hyllorna fyllda till både höjd och bredd med nallar, dockor och alla möjliga och omöjliga leksaker man kan tänka sig, är ju ett barns största dröm.

I minst en timme stod Chione och bara förundrades över hela saligheten där inne, hon gick försiktigt omkring och strök sina små fingrar över nallars sammets kroppar och dockors vackra hår. Hack i häl gick jag och Tom, han med sin arm om mig, men vi gav henne lite utrymme då det här var hennes stund och vi tyckte att den kunde hon lika gärna få spendera i sin egen lilla värld. Lite då och då vände lillan på sitt huvud som för att kolla om vi var med. Synen som utspelades framför oss var nästan lite rörande, Chione som var en nästan exakt kopia av sin mamma, i miniatyr då, hade alla asiatiska drag och svart hår som var uppsatta i två tofsar på vardera ovan sida om huvudet.

Helt utan förvarning stannar hon framför en hylla fylld med STORA nallar, eller i detta fall var det hundar. Alla var väldigt stora, mycket större än naturligt, men det fanns såklart olika raser men Chione verkade ha fastnat för en väldigt speciell. Det var en basset hound som låg ner, han var gigantisk jämfört med henne och han hade stora sorgsna ögon. Saken var den att hon sa ingenting utan stod bara där i flera minuter och tittade på jätte hunden, strök honom över nosen och klappade honom en aning bakom öronen.

- NELLA! Tjoho! Här kommer jag! Förtrollningen runt oss tre bröts av min systers glada rop och Chione vände sig om mot sin mamma och pekade med ett litet finger mot hunden.

- Mammaa, hunden vill vara med våran jul. Hennes ögon såg nästan lika sorgsna ut som hundens när hon tittade på sin mamma.

- Lilla gumman, Aneko gick fram och lyfte upp sin dotter i famnen samtidigt som hon tittade på prislappen som satt fast i hundens öra. 100$! Vännen det är väldigt mycket pengar och jag har redan köpt jätte mycket julklappar för alldeles för mycket pengar, men jag är säker på att den hunden och alla andra hundar och dockor och leksaker kommer få den underbar julafton här i varuhuset. Tänk vad mycket dom kan leka med här. Tack för hjälpen Noe! Hon ler varmt och tacksamt mot mig.

- Tom var också här, säger jag nästan lite för surt.

- Äsch! Jag gjorde ju ingenting. Rodnar Tom.

DEL  (21) Sex är en julklapp för sig

TOM

- Kom nu lilla gumman, nu ska vi gå och handla det sist inför middagen som mormor bad oss om. Vi ses vid bilen senare då. När Aneko vänder sig om och går, Chione kikar över hennes axel och jag ser hur hon kastar en förtvivlad blick mot hunden på hyllan och hur en liten tår trillar ner för hennes vackra små kinder.

-Du älskling, jag har några ärenden jag ska utreda så vad sägs om att ses om en timme utanför Cafét? Säger jag och ler lite snett som jag nästan alltid gör för att få som jag vill.

- Sounds fair to me baby! Hon ger mig en snabb kyss på munnen innan hon går iväg mot rulltrapporna.

NOELLE

Jag tittade på klockan igen, vart var han? Jag sjönk ner på bänken bredvid mig med en tung suck. Jag ryker till när det börjar tjuta och vibrera av min tills nu så tyst telefon.

Jag: Hallå! Tom?

Tom: Ja, sorry hunnie, jag kommer nu men vi kan väl ses vid bilen?

J: Jag antar det, säger jag samtidigt som jag tar mina påsar och börjar gå.

T: jag är ledsen Noe för att jag inte dök upp.

J: Det är lugnt, ljuger jag så trovärdig som jag kan innan jag lägger på.

Så fort vi kom tillbaka hem tog jag tag i Toms hand och drog med honom till sovrummet, jag stängde dörren bakom oss och låste dörren.

- Nu du, nu ska du få se. Jag bet mig i läppen, tittade förföriskt in i hans ögon innan jag smög in mina händer under hans tröja.

- Ooo se vad babe, han blinkade flirtigt mot mig samtidigt som han förde in sina händer bakom min rygg. Han lutade sig försiktigt fram och helt plötsligt mötte hans mjuka läppar mina och jag fick för första gången den eftermiddagen känna hans underbara smak i min mun, smaken av Tom.

- vänta nu här! Säger jag med bestämt röst och lägger ett finge över hans läppar så att han inte ska kunna protestera. Det var ju jag som skulle visa dig(!) någonting. Ett finurligt flin sveper över mitt ansikte och jag ser hur Toms förväntan ökas när jag tar hans hand och leder honom mot sängen.

EN TIMME SENARE

- NOELLE!!!! Jag dööör! Stönar Tom där han ligger på min säng med vardera hand knuten till mina sängstolpar i några scarfar jag hittade i min garderob.

- Det tror jag då inte att du kommer att göra älskling säger jag med retsam röst och ringlar mitt finger över hans mage, ned mot hans kalsonger, som inte direkt döljer Toms känslor, jag gränslar hans mage bak och fram så att mitt ansikte blickar mot hans fötter. Utan att ta notis om Toms böner om nåd tar jag tag med mina händer om hans fötter, kysser min väg fram från hans stortå, och upp längs insidan av hans men hela vägen upp till ljumskarna.

- Noe! Älskling, ta mig här och nu!! Jag ber dig innan jag dör av lust! Hans blick är alldeles dimmig av kåt slag och jag ser hur det blivit en liten våt fläck på hans kalsonger.

- Sånt språk! Säger jag med spelad förnärmad ton i rösten. Jag reser mig ur sängen, ställer mig vid fotänden och låter både min BH och mina trosor falla till golvet. Förföriskt och smygande kryper jag upp över fotändan, smeker av Tom sina kalsonger och lägger mig sedan över honom. Våra läppar möts i en djup och hungrig kyss men så fort våra tungor möts känner jag hur Tom spänner sig under mig och någonting varmt och kladdigt kletar sig mot min mage.


--


Nu vill jag ha komentarer!

AN: Shout out till Hanna L för ja-du-vet-vad (för roligt för att inte nämna). Förresten, jag kanske borde tipsa henne om den här bloggen. All in due time, my fellow bloggers.

Angsty Piece: del 8, Ärkehelgon Camilla

- Aldrig i livet, väste jag till Erika. Är du dum i huvudet? När jag sa plan menade jag inte en plan som skulle gå ut på att lura mig att leka helgon, utan att du skulle komma på en strategi för att krossa Malin.

- Men ser du inte hur smart det är, sa Erika tyst men entusiastiskt. Vad som än händer kommer du inte att kunna bli Lucia, eller hur?

- Vi får väl se, sa jag.

- Nämen, du vet att det är så.

- Whateeeeeever, sa jag och fnös.

- Ja, och därför är det inte bra att lägga energi på att fixa något som är omöjligt.

Jag öppnade munnen.

- Näst intill omöjligt då, sa Erika. Men hur som helst.

Erika fiskade diskret upp ett anteckningsblock från sin ryggsäck.

- Låt mig presentera, sa Erika och gjorde någon cool (INTE) handrörelse. Operation Halvard!

- Öhh, sa jag.

- Precis, sa Erika. Istället för att försöka vara dum mot Malin ska du visa vilken bra person du är för Halvard.

- Hur då, frågade jag slött.

- Genom att gratulera Malin till att hon blev Lucia.

Jag tittade oförstående på Erika.

- När Halvard tittar på!

- Asså, fan heller, Erika, sa jag. Malin är en bitch, jag vill inte prata med henne.

- Men det är din chans att imponera på Halvard.

- Okej då, sa jag försiktigt. Men om du har fel och Halvard inte ber mig att sitta med han och hans coola kompisar på lunchen innan fredag, ska jag seriöst SPÖA dig, Erika!

***

Det var lunchrast. Erika och jag hade gått över planen flera gånger och snart skulle fas ett inledas. Det var också den enda fasen.

Jag stod och väntade på antingen objekt ett eller två, jag hoppades i hemlighet på att objekt ett skulle komma först för då skulle planen gå åt helvete och jag skulle slippa snacka med Malin. Men å andra sidan kunde jag inte vara säker på att få en lunchinbjudan då.

Jag såg objekt två närma sig med sina töntvänner. Nu var objekt ett - fan heller - asså, Halvard, tvungen att komma annars skulle planen skita sig.

Jag började ta några diskreta steg mot Malin.

Tänk lunch med Halvard, Camilla. Lunch med Halvard.

Malin stod nu bara några meter ifrån mig. Erika, tjoho? Var är du, hönshjärna?

Då såg jag henne. Erika gick fram med snabba steg.

- Kod röd, halvskrek hon när hon passerade mig.

Jag tittade till höger och såg att Halvard nu kommit in i rummet.

Malin hörde såklart Erikas skrik. Smart, Erika. Riktigt smart, tänkte jag.

Malin vände sig om:

- Ville du nåt, eller?

Halvard hörde Malins gorm och vände sig om och såg mig djupt in i ögonen med den där sexiga blicken som bara han har.

Jag tittade extra längre in i Halvars ögon.

- Hallå, hojtade Malin.

Hon gillade väl inte att bli dissad. Poor sucker. Haha.

- Jag ville bara säga grattis till att du blev Lucia.

Malin tittade spydigt på mig och började sedan trippa mot matsalen.

Argh, jag ska döda Erika! Hon är verkligen dum i huvudet.

Men jag ångrade mig när jag vände mig åt höger och såg Halvards uppskattande blick.

Kodnamn: Ärkehelgon Camilla

Uppdrag: Slutfört

Take that, bitches.

Nu drar vi igång en julkalendertävling! Maila ([email protected]) ifrån vilken julkalender varje citat kommer ifrån och du kan vinna fina priser! Glöm inte att skriva din mailadress ifall att just DU vinner förstapriset! Vinnaren dras på tisdag den 16/12

1. Hawaiiskjorta? Ska du ha Hawaiiskjorta på dig mitt i vintern?

2. Jag ska skvallra för facket!

3. Det här är mitt terrarium.

4. Jag är maktmästare i stubben och du ska be mig om nyckeln.

5. Äckelpotta, äckelpotta, tvi, tvi, tvi!

6. Flyttje på fläsket tantkärring!

7. Nu är det bra! Nu är det dåligt! Nu är det bra! Nu är det dåligt!

8. Tjet, du har banne mig rätt. Jag har varit en självisk hamburgerlookalike!

9. Okej, nu kör vi, vad har vi?

10. Ja, herr Kantarell

11. Ständigt denna Vessla!

12. Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!

13. Hallå i örat, vem är det som ringer?

14. Det är en struts säger jag ju!

15. Jag är en julhund, det fattar ni väl,  Varför är jag så ensam vareviga kväll, Finns det nåt annat kvar än att ro-o-o-pa, Jag var jularnas fröjd, nu är jag jularnas sopa

Kapitel 9

"Marielle! MARIELLE!"

   Jag slog förvirrat upp ögonen och såg med en suddig blick Sophies huvud som lutade sig över mitt.

   "Herregud, är du okej?"

   Hennes ansikte blev klarare och klarare framför mina ögon, och jag kunde se Eddie som stod bakom henne. Jag blev plötsligt medveten om att jag låg ner på golvet och satte mig hastigt upp.

   "Ta det lugnt", sa Eddie med sin hesa röst.

   Jag satt inne på toalettgolvet och Sophie stod på huk bredvid mig. Plötsligt kom minnena flödande tillbaka in i mitt huvud och jag mindes med fasa den hemska skuggan i spegeln. Hade jag verkligen sett Bloody Mary? Det hela blev en chock och jag kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Sophie gav mig en kram och hjälpte mig upp. Vi gick in i vardagsrummet och jag kollapsade ner i soffan. De andra tittade oroligt på mig och jag slöt ögonen för att undvika deras tårar.

   "Vad var det som hände egentligen?"

   "Vi hade tänkt fråga dig samma sak", sa Sophie försiktigt. "När du hade sagt orden tre gånger blev det helt tyst en stund, sen hörde vi bara ett skrik och en duns. Vi slet upp dörren och du låg avsvimmad på golvet."

   "Jaså", sa jag.

   Sophie tittade oroligt på mig. "Vill du ha lite vatten?"

   Jag nickade fast jag egentligen inte var särskilt sugen och hon hoppade upp och sprang in i köket för att hämta.

   Eddie satte sig ner bredvid mig. Jag tittade instinktivt bort från honom, det var knappast såhär jag hade föreställt mig att jag skulle bli tröstad efter leken.

   "Du såg någonting, eller hur?" sa han lågt.

   Jag tvekade men nickade sedan, fortfarande utan att möta hans blick.

   "Vad?"

   "Typ... en skugga eller något. Sen blev allt svart och jag vaknade på golvet och allting var alldeles suddigt."

   Jag såg i ögonvrån hur han nickade. Han satt framåtlutad med armbågarna stödde mot knäna och händerna sammanflätade. Han såg bister ut.

   "Det... är nog ingen tvekan om saken. Det verkar som om du verkligen är synsk."

   Jag suckade och satte händerna för ansiktet. Att jag var synsk var verkligen det sista jag ville höra just nu.

Snabbskrivet kapitel som jag skrev efter skolan. Men det blev kanske lite roligt. Prins Karls karaktär utökas. DODODO!

Häxan fick nog och tog tag i prins Karl och de försvann med ett poff cinq från draken och den pulvriserade huset. De dök upp efter en ödlas blinkning.

Prins Karl såg sig förvirrat om.

- Var är vi?

- Vi är på Eiffeltornet, i Paris. Paris är Frankrikes huvudstad, förklarade häxan.

- Jaha, okej, sade prins Karl och hans ögon for i kors då han såg ned mot marken. Det såg ut som att de var väldigt högt upp.

Häxan stampade otåligt med foten mot golvet.

- Jag tog dig hit för du är helt jävla dum i huvudet, inget illa menat. Jag ska hjälpa dig. Och jag kan inte hjälpa dig om du går på galenskaper som en drake sagt!

Prins Karl kliade sig på hjässan.

- Varför är du naken?

- Öhm... Det är en lång historia. Jag lekte med mina röster i huvudet när polisen kom och förstörde hela min tillvaro... Jag lekte med rösterna i trädgården och ibland tar de på mig... och sånt... så de klädde av mig, och jag trivs med att vara naken. Jag brukar få många komplimanger för mig kropp.

Häxan stirrade oförstående på honom. En gulvit mask hoppade ur en finne på hennes kind, (häxor har levande pormaskar).

- Okej..., sade hon efter att masken krupit iväg till souvenirshoppen, vad är det du vill prins Karl?

- Öh... Jag vill ha en riktig ponny?

Häxan började tappa tålamodet.

- Nej, nej, NEJ! Du vill bli kung!!

- Ja, just det! sade prins Karl och sken upp i ett strålande leende, glad att själv ha kommit på vad det är han strävar efter.

Häxan skakade på huvudet, andades djupt och räknade tyst till tio. Sedan sade hon:

- För att bli kung måste du återta tronen. Vilka har tronen? Jo, poliserna har den nu. Titta ner, ser du de där klädda i blått?

Prins Karl lutade sig mot gallret. Han flämtade till när han fick syn på dem.

- Poliser!

- Ja, de finns överallt nu. Vaktar alla ställen och sånt. Egentligen letar de efter dig, för du är den enda rättmätiga arvingen. Vad betyder det att du måste göra?

Prins Karls hjärna gav ifrån sig ett surrande läte. Allt stod stilla där inne. Inte ens nervsignalerna fungerade.

- DU MÅSTE DÖDA POLISCHEFEN FATTAR DU VÄL! utbrast häxan i en orkanvind av läskig grön andedräkt.

- Jaha, sade prins Karl och torkade av det gröna salivet från ansiktet.

- Jaha? Jävla ungjävel, nu far vi, muttrade häxan och tog bryskt tag i prins Karls nackskinn.

A/N: Jag är ledsen för att denna publicerades så sent samt att den vart så kort men jag har vartit busy busy och är super trött just nu.

Del 8 - Uttråkad

BILL

Men svara dåå! Förbannad på min osmidige bror viker jag ihop min mobil med ett smack. Jag känner att jag behöver lite sällskap, av vem som hellst just nu. Jag är so ofantligt less på mig själv och mitt eget sällskap att jag i mitt desperata försök att nå omvärlden loggar in på en chat för södra Tyskland. Ange alias mumlar jag och skriver in det första jag kommer på "langweilig"

Babydollxxx: E d ingen här lxm? Jag håller på dö av tristess,,

Langweilig: Hey babydollxxx, hur äre? Lusst att snacka?

B: Tack! You just made my day!

Och så fortsatte vi i fler timmar, det visade sig att Babydollxxx var en 17 årig tjej från Washington DC, fick även se en bild på henne, sjukt söt flicka vill jag lova.

TOM

- Och du håller koll på din dotter! Fräser Noelle när vi kliver in i matsalen för att äta fukost lunch med resten av familjen.

- Hörrö du unga dam! Noelles pappa, president snubben, höjer ett ögonbryn och tittar sin ditter djupt i ögonen.

- Ja men pappaaaa. Noelle blir gnällig på rösten och låter precis som Chione när hon inte får som hon vill.

- Slut diskuterat! Säger han markerande och till och med jag förstår att det inte skulle vara lönt att argumentera emot.

NOELLE

För att hälsa på mina vänner har jag bestämt mig för att vi skall ta en taxi, först och främst för att inte dra till oss all uppmärksamhet och sedan för att vår chaffis inte skall nehöva roa sig själv hela dagen. Hand i hand traskar jag och Tom hand i hand ner för grusgången, Tom kysser min hand och jag börjar genast fnissa.

- Lova att du inte avslöjar att du är en 80 åring i en 20 årings kropp för mina vänner Tom. Jag trycker hands hand och tittar menande på honom.

- Okej, jag ska försöka, men jag ka inte lova något. Säger han innan han glider in efter mig i Taxin.

AN: So, funny story, jag kunde inte skriv ut mitt SO-arbete, så jag gick till datasnubben med skägget och han tittade på datorn ett tag och ba: du kommer inte in på servern. Och jag ba: jo, jag vet. Och han ba: det enklaste sättet att få det här att fungera är installera om datorn. Så han ska göra det imorgon. Därför måste jag ägna kvällen åt att ladda över allt från min dator till den externa hårddisken.

Två saker jag var nervös över:

1. Jag ville inte att han skulle upptäcka Sims 2 på datorn, vilket han inte gjorde. Phew.

och

2. Jag var orolig att han skulle kommentera över diverse tveksamma saker jag hade på mitt USB-minne (jag fick långa hans dator att skriva ut på). Men det gjorde han inte heller.

Great succes!

Så, nu kanske du trodde att det här hade något att göra med varför kapitelet var sent, men där har du fel. Jag har helt enkelt bara varit lat.

MEN, som ni kan se är jag den andra som lagt upp kapitel 8 än så länge.

Angsty Piece: del 8, Lucia, nja, inte riktigt än

- Nu har vi samlats här för att utse årets Lucia, skorrade skolans rektor med sin skånska dialekt.

Det var alldeles tyst i matsalen. Hela skolan var där för att se mig bli vald till Lucia.

- Att vara Lucia handlar inte bara om att ha blont hår, fortsatte rektorn. Utan också om...

- Pff, viskade jag till Erika. Att det gör.

-...att representera skolan samt få det ärofyllda uppdraget att läsa Luciadikten i samband med Luciatåget. Vi har räknat alla röster och den som har fått flest röster och således blir årets Lucia är...

Ett spänt sus gick genom matsalen.

- Malin Johansson, 8B.

Applåder.

Jag klappade inte, och det var inte för att Malin är världens töntigaste och för att hon måste ha fuskat utan för att jag, JAG inte hade blivit Lucia.

Jag sköt ljudligt ut stolen jag suttit på och reste mig upp.

- Vad gör du, viskade Erika.

- Det ska du ge fan i, skit-jävel, skrek jag och rusade ut från matsalen samtidigt som jag försökte hålla tillbaka tårarna.

Jag sprang in på den närmaste toaletten, fast jag aldrig brukar gå på just den toan eftersom den är så jävla äcklig och luktar piss.

Hur kunde Malin bli Lucia? Det är inte som om någon skulle ha röstat på henne. Hon är dum i huvudet och har inte ens blont hår!

Och nu kommer Halvard att bli kär i henne bara för att hon är Lucia!

Halvard.

Undra vem han röstade på?

Om han röstade på Malin svär jag att jag skiter i slöseri med döda snyggingar och kör över honom med min cykel eller nåt.

Jag måste få redan på vem han röstade på. Eller, inte jag – Erika.

Jag tog fram min telefon.

”ta reda på vem H röstade på”, skrev jag snabbt med ena tummen.

När jag skickat iväg meddelandet kom jag på hur puckat det var.

Erika har ju aldrig på sin telefon. Inte för att jag klandrar henne. Vem skulle ringa henne? Men nu har jag alltså slösat 49 öre på Erika. Fett ovärt.

Min telefon pep till. Jag vek förvånat upp den.

”Okej”, stod det.

Jag bestämde mig för att svara. 49 öre hit eller dit, liksom.

”Jag går hem nu”

Sedan torkade jag mina tårar så gott det gick och fixade till mascaran. Jag låste upp dörren till toaletten och sprintade mot skolans utgång.

Whatever.

Two random facts:

1.  Jag fick ett brev från Père Noël idag.

2.  Snacka om överkompensation för kort kapitel (se all fetstil text).

Kapitel 8

Det var ett långt och smalt rum, endast belyst med facklor som dansade på de grottliknande väggarna. I ena änden av rummet fanns en stor ekdörr som sakta öppnades. En flicka med gyllene lockar klev in, släpandes på något som verkade vara alldeles för tungt för henne. Hon gav inte upp utan tog i av alla krafter och fick med sig sin last till andra änden av rummet. Där satt en gammal och maktfull man i en chinzfåtölj och betraktade flickan.

   "Vad har du där?" frågade han med en djup röst och tittade ner på byltet. Det var ett männskobarn som låg där på golvet, avsvimmad, med de bruna håret liggandes runt ansiktet.

   "Fångst", svarade flickan med de gyllene lockarna. "Jag lyckades få med mig henne innan hon smet."

   "Duktigt flicka", viskade mannen och log ett gnistrande leende. "Hon kommer att bli mycket användbar."

   "Vad vill du att jag ska göra av henne?"

   Mannen sträckte sig efter en liten kniv med skarpa eggar som låg på en hylla nära chinzfåtöljen och gav den till flickan.

   "Märk henne", sa han allvarligt. "Märk henne, och skicka henne sedan tillbaka."

   "Tillbaka?" flickan med de gyllene lockarna så alldeles förfärad ut. "Men jag har ju just..."

   "... Ta det lugnt", försäkrade han henne. "Var inte orolig, flickans tid kommer. Se bara till att hon får märket."

   Flickan med de gyllene lockarna nickade och böjde sig ner över fångsten med kniven i handen. Sakta och bestämt drog hon den skarpa eggen över männskobarnets hud, och blod sipprade ner på det kalla stengolvet.


Dagens bild hör till detta kapitel

DEL 7 - Mornings

NOELLE

- Så vad står på agendan idag? Tom tittar upp över kanten på täcket med pigga ögon.

- Vi ska träffa några av mina närmaste vänner. Jag sträcker på mig där jag ligger i sängen och ger ifrån mig ett långt stön.

- Oj, oj. Nära på vilket sätt. Tom plirar retsamt mot mig innan han dyker ner under täcket.

- Du din..! Det tar inte mer än någon sekund innan jag är under täcket, letande efter Toms kittliga punkter.

- Vad gööööör niiiii? Hör jag plötsligt en liten röst säga. Jag är snabbt uppe med huvudet igen och upptäcker Chione som står och trycker i dörröpningen.

- AAAAAAAAAAAANNNNNNNEEEEEEEKKKKKKKKKKOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!! Tjuter jag irriterat och med ens är Chione borta från mitt rum. Surt reser jag mig upp ur sängen, all busighet som tidigare bubblat i kroppen va som bortblåst. Linnet jag sovit i plockar jag av mig som om ingenting, men jag kan inte låta bli att dra på munnen när jag ser Toms min.

TOM

Mina manliga instinkter är så gott som omöjliga att hålla tillbaka när Noe utan någon som helst förvarning helt naturligt börjar klä av sig framför mig. Bilden av hennes söta bröst infiltrerr snabbt min hjärna och bilden etsas fast på min näthinna. Noelle böjer sig fram över en byrolåda för att leta efter en bh men jag är snabb. Innan hon hunnit räta på sig till sin fulla längd står jag bakom henne. Fingrarna stryker jag över henne i lena små rörelser och jag ser hur hon ryser till när jag låter dem snudda vid brösten. Min näsa borrar jag in i hennes hals, jag drar in den söta doften som är aldeles unik för denna fantastiska flicka. Efter vad som känns som en evighet vänder sig Noelle om och kysser mig djupt. Vår tungor går världens rond i brottning, jag suger in hennes under läpp i min mun och tittar busigt in i hennes ögon men släpper genast taget när jag känner en hand komma trevandes i linningen till mina kalsonger. Rummet börjar genast gunga när hennes lilla hand tar i mig, mina andetag blir ansträngda, det svartnar för ögonen och jag är i himmelriket.

Angsty Piece: del 7, De gamla grekerna hann med mycket i sina dagar

Vad höll på att hända med mig? Det här var andra gången jag ringde till Erika på lika många dagar. Men vad det än var visste jag att det inte var hälsosamt.

- Hej, det är Erika, svarade hon efter alldeles för många pip.

Jag suckade lättat över att det inte var Erikas knäppa och total ocoola wannabe-pappa som svarade.

- Det är jag.

- Vem, sa Erika förvirrat.

- Camilla, dumhuvud.

- Jaha, svarade Erika. Jag hörde inte att det var du.

- Nähä, skyll dig själv då, sa jag surt.

- Är det något särskilt du vill, frågade Erika. För det är ju andra advent och vi ska snart äta adve...

- Andra advent, avbröt jag skarpt. Vem bryr sig om att några gamla greker bestämde att det skulle vara andra advent?

- Det gjorde de aldrig, Camilla, sa Erika och suckade.

- Nähä, varför gjorde de inte det, undrade jag högt och ångrade mig genast. Bara inte Erika började förklara för mig.

- Advent betyder ju ankomst...

För sent.

-...och det var fakti...

- Whaaaaatever, Erika, sa irriterat. Sa jag att du skulle förklara, eller?

Erika sa ingenting.

- Nä, precis, fortsatte jag.

Jag tog en konstpaus.

- Har du kommit på hur vi ska få Halvard att gilla mig mer än tönt Malin, frågade jag.

- Nja, jag har kommit på en sak i alla fall, började Erika.

- Vadå, undrade jag.

- Malin får inte bli Lucia.

- Va, utbrast jag. Är Malin med i röstningen?

- Visste inte du det, undrade Erika långsamt.

- Hur ska jag veta det, frågade jag högt. Du har ju inte berättat för mig!

- Förlåt, jag trodde att du visste, sa Erika.

- Ja, och alla vet ju hur det går för de som inte aldrig vet utan bara tror.

- Förlåt, sa Erika igen.

- Whatever. Det är ju bra att du har tänkt på hur vi ska göra, men det finns inte en chans att jag inte blir Lucia.

- Nä, det är ju klart, förstås, sa Erika.

- Så därför tycker jag att du kommer på med en bättre plan till imorgon.

- Självklart, sa Erika försiktigt.

- Bra, och glöm inte, det ska ingå i planen att jag blir Lucia. Förstått, morrade jag och la på utan att vänta på svar.

Kapitel 7

"Okej", sa Sophie, "vem ska gå in först?"

   Vi var hemma hos Eddie igen, redo för det fruktade The Bloody Mary Game. Jag hade medvetet tagit på mig mitt turkosa linne som hade mycket urringning. Om Eddie faktiskt skulle trösta mig ville jag vara säker på att han fick se så mycket som möjligt av mig.

   Eddie log spjuveraktigt. "Damerna först", sa han och gjorde en gest mot badrummet.

   "Gud nej", sa Sophie och backade. "Jag vill inte gå först."

   Eddie tittade på mig. Jag log utmanande tillbaka och tog chansen att sätta min plan i verket.

   "Jag kan gå först", sa jag modigt.

   Sophies ögon blev runda som tennisbollar. "Säkert? Shit, jag vet verkligen inte om jag vågar."

   Om hon inte hade tagit det hela så seriöst hade hon kanske varit lite modigare. De där båda måste verkligen skaffa sig nya intressen. Igår kväll när jag skulle somna hade jag dagdrömt om att jag lärde Eddie att spela innebandy. Jag lärde honom att finta på bästa sätt och han log tacksamt för all hjälp.

   "Okej", sa Eddie och höll upp badrumsdörren. "Varsågod och ta plats."

   Jag gick in i det lilla badrummet som endast var upplyst av ett värmeljus. Sophie tittade vördnadsfullt på mig och Eddie flinade innan han stängde dörren.

   Jag vände mig mot spegeln och mötte mitt eget avlånga ansikte som stirrade tillbaka på mig. Det axellånga bruna håret var uppsatt i en hästsvans som vanligt, de bruna ögonen inramades av mascara och den breda munnen pryddes av läppglans.

   "Hur känns det?" ljöd Sophies röst på andra sidan dörren, och Eddie sjyssade henne.

   "Bra", svarade jag entusiastiskt. "Jag är redo att börja."

   Jag harklade mig och sa högtidligt "Bloody Mary" till spegeln. Jag lyssnade efter de andras röster men det var nu knäpptyst utanför badrummet.

   "Bloody Mary", mässade jag i samma djupa stämma och njöt av hur jag inbillade mig att Sophie stod på andra sidan dörren, helt askgrå i ansiktet.

   Jag väntade med att säga orden en tredje gång för att dra ut på spänningen. Jag kände mig nästan lite upprymd själv och stirrade in i spegeln.

   "Bloody... Mary."

   Det var som om tiden stod stilla. Jag väntade på att de andra skulle säga någonting för jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Det här var klimaxet i min plan, det var nu jag skulle skrika och störta ut ur badrummet och påstå att jag hade sett häxan...

   I nästa ögonblick stannade mitt hjärta. Helt plötsligt var det verkligen någon i spegeln bakom mig, en skugga av något som rörde sig. Konturen av en människa formades i spegeln och jag kände skräckslaget att jag inte var ensam i rummet.

   Sedan blev allting svart.

Av någon anledning stänger sig låtarna i iTunes av sig när de inte borde ha slutat. Hm... Interesting...

Draken böjde sig sakta fram och gapade stort. Dess sylvassa tänder dröp av gift (ungefär som Carola under schlagerfestivalen) och prins Karl stod fastfrusen på sin position. Han fruktade ej draken, på grund av den förtrollade kanariefågelgodisen han åt tidigare. Men ändå visste han vad han skulle göra. Han skulle slakta draken, en gång för alla. Han höjde svärdet och draken backade en aning med sin långa ormliknande hals.

- Släpp svärdet, sade draken.

- Nej, varför då? Jag skall dräpa dig! försökte prins Karl förklara.

- För om du håller i den där metallbiten kan jag inte hångla upp dig, förstår du väl.

- Öh, nähä? sade Karl oförstående.

Draken lade huvudet på sned och log svagt, och övertalande.

- Släpp svärdet, morrade draken och rök sipprade ut från luftstrupen.

Prins Karl ryckte på axlarna.

- Okej, sade han och släppte ned svärdet som nästan försvann i den djupa pulversnön.

Draken log brett och böjde sig framåt för att bita av prins Karls huvud. Han bara glodde... I nästa stund dök häxan upp och ställde sig mellan draken och prins Karl. Hon höjde sin käpp (ja, duh, klart hon hade en käpp) över huvudet och skrek:

- Alfred Nobel har trosor!

Draken backade 25 meter, rakt in i familjen Betnäs lilla hus, och kvar blev bara en förvirrad drake och pulvriserat trä. Huset var borta.

- Åh nej! Hur gick det för fröken Betnäs föräldrar?! utbrast prins Karl och slet sig i sitt fjuniga hår.

- De är också bara pulver nu, sade häxan. Så, slutför ditt uppdrag, fortsatte hon och pekade mot svärdet som glimmade i snön, ta svärdet och hugg draken i hjärtat.

- Jag kan inte, den älskar mig, svarade han sanningsenligt.

Häxan himlade med sina maskätna ögon och sade sarkastiskt:

- Nejdå, det var absolut inget som draken sade bara för att du skulle gå närmare och den kunde bita av ditt kungliga huvud från din nackstam. Absolut inte...

- Nä precis. Jag står inte ut med att döda någon som hyser så varma känslor för en mäktig person som jag.

Häxan fnös.

- Om du är mäktig är jag en soppslev... Men nu ska jag ställa mina misstag till rätta!

Hon gav prins Karl en förtrollad domherregodis. Han åt upp den och häxan iakttog honom nöjt. Förtrollningen över domherren tog bort kanariefågelförtrollningen, vilket betydde att prins Karl kunde tänka kritiskt igen! Wohoo!

I nästa stund reste draken på sig och stapplade fram mot häxan och prins Karl.

- Förlåt, sade den, men jag försökte bara kyssa dig.

Den blinkade förföriskt med sina meterlånga ögonfransar och prins Karl sade:

- Det är lugnt.

Häxan slog handflatan mot pannan.

AN: Sorry att det är sent. Jag har skjutigt upp det för att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta med och inte. Tyvärr lite sent. 20 min. Jag ska skriva lite kapitel imorgon så det ska förhoppningsvis inte hända igen... ;)

Angsty Piece: del 6, Slöseri med döda snyggingar

- Hej, är Erika där, frågade jag otåligt i telefonen.

- Det beror på, vem är det som frågar, svarade Erikas jätterolige pappa. NOT.

- Camilla.

- Jahopp, hon är tyvärr i duschen, ATM, så du kan ju ringa upp senare, sa Erikas pappa som om han berättade en stor hemlighet.

Jag kände verkligen för att skrika åt Erikas pappa att han skulle gå och hämta Erika. Men jag tror att han skulle ta det som ett skämt eller nåt, så jag höll käften och la på.

Man behöver ju inte undra varför Erika är så konstig, precis.

15 minuter senare ringde min telefon. Jag svarade otåligt:

- Ja?

- Hej, det är Erika, svarade Erika. Vad hän...

- Hur länge duschar du egentligen, avbröt jag frågande. Hur svårt ska det vara att ringa upp?

- Jag hade precis börjat när du ring..

- Whatever, sa jag avfärdande. Har jag sagt att jag vill höra dina ursäkter? Nu ska vi prata viktiga saker.

- Halvard?

- Kan du aldrig hålla käften, utbrast jag frustrerat.

- Så det handlar inte om Halvard, sa Erika frågande.

- Det sa jag inte.

- Jag visste det, sa Erika entusiastiskt.

- Käften. Tillbaka till saken. Maaalin måste bort.

- Okej, sa Erika förvånat. Vad menar du?

- Malin ska inte få ta Halvard ifrån mig. Vi måste komma på en plan. Halvard får inte tycka om Malin mer än mig.

- Jag vet inte om det är en sån bra idé, sa Erika försiktigt.

- Jo, jag vet att det är en bra idé, sa jag och log för mig själv. Det var ju jag som kom på den.

- Jamen, jag tycker inte att vi ska vara taskiga mot Malin.

- Är du dum i huvudet, halvskrek jag. Det är ju det som är grejen.

- Ska vi inte se till så att Halvard gillar dig bättre bara, undrade Erika.

- Same shit.

- Nä, inte riktigt.

- Whatever, vi gör väl så då, sa jag. Bara det slutar med att Halvard älskar mig mest.

- Absolut sa, Erika. Vad gjorde du igår du? Vi träffades ju inte efter skolan.

- Såg på Titanic, sa jag väldigt snabbt. Var det för snabbt? Hur som helst, Erika fick inte veta vad jag gjort.

Men jag ljög ju faktiskt inte. För jag hade sett på Titanic igår. Bara inte direkt efter skolan. Men det behövde ju inte Erika veta.

- Titanic? Varför det?

- Inget särskild anledning.

- Nähäpp, sa Erika klämkäckt. Men du, mamma ropar på mig nu. Måste kila.

- Nämen, hörrudu, började jag.

Men hon hade redan lagt på.

Jag kastade telefonen i sängen.

Jaha, det var väl lika bra ändå. Jag ville verkligen inte berätta för Erika varför jag sett på Titanic. Hon skulle typ skratta eller nåt.

Anledningen till att jag såg Titanic var för att snyggingen dör i slutet. Precis som Halvard skulle dö om han blev ihop med Malin.

Det var i alla fall vad jag tänkte igårkväll.

Idag tycker jag mest att det är slöseri för så snygga killar att dö.

Kapitel 6

Med snabba fingrar skrev jag in Bloody Mary Game i sökmotorn på datorn och väntade ivrigt på träffar. Google kom upp med 1 070 000 träffar så det var bara att välja och vraka. Efter gårdagens seans hade Sophie sagt att vi skulle träffas och "köra The Bloody Mary Game, du vet" och jag hade ivrigt nickat till svar trots att jag inte hade den blekaste om vad det var för något. Jag hade ju faktiskt sagt att jag var intresserad av det övernaturliga och hon verkade ta förgivet att jag var väl insatt i det också. Både Eddie och Sophie var upprymda av vindpusten som hade släkt alla ljusen igår, även om det var det mest upphetsande som hände. De försökte att ställa frågor till någon ande, men det hände ingenting, nothing, nada. De verkade ändå väldigt nöjda med det hela och sa att de måste fortsätta i mörkrets banor, och nästa steg var alltså The Bloody Mary Game.

   Jag surfade in på en sida som hette castleofspirits.com. Där fanns en väldigt tydlig beskrivning om vad det var vi skulle göra imorgon.

Bloody Mary is the children's game of summoning an evil and vengeful witch of the same name. This is done by standing in a bathroom, with one candle lit and calling the name "Bloody Mary" into the mirror three times in a row.
It is only the bravest of children who would attempt to participate in this game.

It is believed that by taking part in this game, and summoning the witch, it would have one of the following terrible consequences:

eyes being ripped out by the witch.

found with claw marks all over body.

disappear mysteriously from the bathroom and end up in the mirror with the witch for eternity.

view the horrifying image of the witch appear in the mirror.

driven insane or dropping dead on the spot at the appearance of the witch in the mirror.

suffer terrible claw marks all over face.

Efter att ha surfat runt ytterliggare insåg jag att det fanns ungefär lika legender till vem denna Mary var, alla historier kom ifrån USA, men kunde skilja sig helt mellan olika delstater. Antingen var hon en häxa som levde för hundra år sedan som blev bränd på bål, eller en liten flicka som blev levande begravd eller till och med en gammal engelsk drottning som var känd för sina blodiga avrättningar. Hur som helst var det i alla fall så att man skulle gå in i ett badrum och säga Bloody Mary tre gånger och sen skulle någonting hemskt hända.

   Jag suckade besviket det här lät snarare som något ett par tolvåringar skulle syssla med än ett par sextonåringar. Vad höll egentligen Sophie och Eddie på med?

   Nåja, jag kunde ju alltid låtsas att jag såg spöket i spegeln och bli jätterädd och gråta i Eddies armar. Den här leken kanske har några fördelar i alla fall.

JA JAG HAR EN PLAN MED DET HÄR, DET ÄR DÄRFÖR DET ÄR SÅ TRÅKIGT BAKSLORTAR!

OCH FÖRRESTEN ÄR DET INTE WANNABE SHREK!!

Prins Karl vaknade. Det var sen förmiddag och himlen låg som en vit slöja av ljus ovanför honom. Inte för att han såg himlen, men han såg ljuset som reflekterade i snön och studsade mot alla väggar.

Fast det fanns inga väggar... Han var inte inne bland stadens gränder längre. Han såg inga hus alls. Han såg träd. Och åkrar. Han var utanför ringmuren. Så långt bort hade han aldrig tidigare varit.

I nästa stund insåg prins Karl att han blev buren. Och att någon klämde på hans bara rumpa.

- Godmorgon, sade häxan med sin reumatiska röst som skar som böldpest i prins Karls öron.

Det kom blod ur öronen.

- Så här mycket snö var det inte förut, sade han därför.

- Du har sovit i 6 dagar, lille paddtorsk, svarade hon hånfullt.

Allt häxan sade lät hånfullt. Hon var ju trots allt evil.

- Släpp ned mig! Häxa! beordrade prins Karl med inte ens en tillstymmelse till auktoritet i tonläget.

Hon skrockade (hånfullt) och slängde ned honom i en snödriva. Det var lite kallt, eftersom att prins Karl var naken (förutom snöret och svärdet), men det var inte alls lika kallt som det borde ha varit. Prins Karl antog att det var för att han var en prins, men egentligen var det för superstyrkan han fått av häxans förtrollning.

Han reste sig upp och blängde på häxan.

- Vart har du fört mig?

- Utanför familjen Betnäs hus. Det är dags att döda draken, svarade hon och vips så var hon borta.

Prins Karl svalde och vände sig sakta om. Han möttes av en varm andedräkt av eld. Det kändes som en ljuv sommarvind; man måste verkligen vara tålig som prins, tänkte han.

Draken var ilsket röd och dess fjäll skimrade som diamanter på Guldfynd. Prins Karl lossade svärdet från snöret och höjde det ovanför sin näsa. Det kändes som en fjäder i hans hand, till skillnad från känslan av att lyfta en blåval.

- Kyss mig, sade draken.

Prins Karls haka föll ned i marken och han sade:

- Va?

Han kunde inte tro sina öron.

- Jag har väntat på dig så länge, morrade draken, du är min själsfrände.

Prins Karl fattade inte.

- Nej, jag är en prins, sade han.

A/N: Som ni läsare kommer se så är denna del postad på natten/morgonen, jag har förstått att jag inte ar möjlighet att posta den imrn(läs idag 6 dec) bitti/förmiddag för jag kommer inte vara hemm. Därav publicerar jag den nu, det är ju endå rätt dag..

Dagens lucka hör till mitt kapittel

Läs, njut och kommentera

Del 6 - Ärlighet

NOELLE

Jag sträcker på mig där jag ligger i min säng och när jag slår upp ögonen möts jag av Toms vackra bruna ögon bara några centimeter från mina.
- Jag tror vi ska tala om ärlighet du och jag. Säger han och ser på mig.
- Vah? Jag sätter mig upp och tittar på honom med en förvirrad uppsyn och är nära att nocka till honom med min panna.
- Det här, säger han och håller upp tre olika morgontidningar där rubrikerna lyser starkt emot mig; "HAR PRESIDENTENS DOTTER FUNNIT KÄRLEKEN!?", "TUSENTALS FANS GÖR UPPROR MOT KAULITZ VAL" och den sista "BÅDA I REGISTREN: SÅ VÄLJER PRESIDENTENS DÖTTRAR!"
Jag bara gapar, jag torde se ut som en fisk på land men det kommer inga ljud ur mig hur jag än försöker.
- Du kunde talat om att din pappa var president i alla fall! Jag tyckte han va bekant men jag kan ju inte påstå att jag är insatt i det som har med USA att göra.
- Hatar du mig? Jag blickar skyggt på Tom med rådjurs blick.
- Man kan väl säga att ingen av oss var direkt ärlig. Han ler och tar min hand.
- Jag är verkligen ledsen, jag vill inte förstöra din karriär som musiker. Jag känner hur lyckan från igår var som bortblåst.
- Det e lugnt, jag har läst dem redan och det mesta var positivt om hur trevligt det hade varit som vanligt och hur söt och rar flicka du är osv. Det enda som va lite jävligt va väl egentligen det där med "båda i registren" dom skrev om Phil och mig och jämförde oss och hur olika vi var att jag va så känd och eftertraktad och han hade suttit inne och grejer och hur ni systrar var så olika, dom gick väl på utseendet antar jag, och att ni valt så olika "livskamrater"
- Förlåt igen. Hon ler lite trevande mot mig.
- Det finns dock ett sätt du kan gottgöra mig om du känner för att vilja det. Han flinar lite.
- Jasså hur då? Säger jag
- Först ska du ta på dig den där röda sex dressen du hade igår.
- Du menar klänningen, skrattar jag.
- Ja den, och sen ska du dansa för mig och sedan strippa och efter det kan vi ha lite försonings sex. Han ser väldigt belåten ut med sig själv när han möter min blick.
- Haha det kan du ju glömma! Säger jag och knuffar omkull honom på sängen. Jag vet dock att du e kittlig. Jag sätter mig på honom och börjar kittla honom på halsen och lite där jag kommer åt.
- Nåååååd! SNÄLLA NÅÅD! Han vrider sig under mig och fnissar som en liten flicka.

BILL

Mina ögon sved av trötthet men jag hade inte den minsta lust att gå och lägga mig i sängen utan jag gick bara och hämtade en kopp espresso från köket och fortsätter stirra på tvn som inte underhöll mig ett dugg.

Min mobil började ringa och med ett ryck vaknar jag upp och spiller lite kaffe på mina byxor.
- Fan! Jag svär högt samtidigt som jag letar fram min mobil.
- Vart är Tom! Hör jag hur någon ryter i mitt öra.
- Öh, vafan, inte... USA. Säger jag efter en liten stund.
- Du ser till att han kommer hem genast och håll dig borta från pressen. Då hör jag att det är en av våra manegers.
- Men varf... Längre hinner jag inte innan det klickar till i luren.

TOM

- Ahh! Jag pustar ut och faller ner bredvid Noelle i sängen.
- Din lille buse. Hon ler och stryker sin hand genom mitt hår men mitt i allt det mysiga bryts ljudet av våra andetag av en skarp signal.
- Äh, skit i den, säger jag. Det är säkert bara bill som brutit en nagel eller något i den stilen. Hon fnissar åt mitt nästan elaka skämt och kysser mig på näsan.

Kapitel 5

Madrassen sjönk nästan till golvet när två skrikande kroppar sprang genom rummet och upp på sängen.

"Joshua, Joshua vakna!", skrattade en mjuk röst. "Vakna, Joshua!" Allt hoppande och stojande fick Joshua att kastas hit och dit i sängen.

"Va fan vill ni era idioter!", Ryter Joshua och slänger med täcket. Till svar får han två väldigt tunga tillfredsställande dunsar.

"Aaj, vad gjorde du så för?", Kved Christian av smärta.

"Hur orkar du vara så sur hela tiden, blir det inte tröttsamt?", Gnällde Christopher.

"Hur orkar ni vara så puckade jämt, va?", Joshua for rasande upp ur sängen.

"Mamma säger att du måste vara snäll annars får du utgångsförbud.", log Christopher.

"Ja och får du utgångsförbud så kan vi leka heeela tiden!", sa Christian och skrattade till.

"Hahaha jätte roligt. Om ni nu är klara kan ni väl försvinna, ni sprider för mycket av eran äckligt sockersöta barnslighet!", fräste Joshua medan han bokstavligt talat kastade sina 11-åriga pester till tvillingbröder ut genom sovrums dörren. Någon dag skulle sluta med att han ströp dem eller bröt nacken av dem. De njöt av att tortera honom. Han gav igen så ofta han kunde men de jävlarna var listiga. Det var det som irriterade Joshua mest, att idioterna kunde göra vad det ville mot vem det ville och med hjälp av trick, knep och list komma undan med det.

Joshua visste att dem inte fått höra om Rufus ännu annars skulle de definitivt inte bete sig så här, de respekterade honom också. Han visste att rådet skulle mörklägga alltihop så länge det gick. Han hoppades att det skulle läcka ut så att folk kanske äntligen skulle börja reagera.

När Joshua steg in i det stora köket var det med en hårsmån han han undgå att bli träffad i huvudet med en apelsin. När han tittade upp med stormande blick såg han Christian räcka ut tungan innan han och Christopher snabbt smet ut genom den andra köksdörren.

Argt grep Joshua tag i en av det nytvättade kopparna på bordet och hällde upp en kopp te. Just när han tagit den första klunken varmt te kom Domenique, hans bästa vän, in rusande.

"Joshua!", lyckades hon få fram medan hon förgäves försökte andas. "Rådet...fem personer...har...försvunnit!"

DEL 5 - En smärre chock

TOM

- Dom var väl inte så hemska. Jag ler när jag slutligen dimper ner på sängen vi ska sova i.

- VÄL INTE SÅ HEMSKA! Du måste skämta Tom! Argt vräker hon omkull sin väska och spakrar till den och faller sedan ihop i en liten hög på golvet.

- Hur gick det! Jag rusar fram till henne och ser att hon gråter där hon sitter på golvet och kramar sitt ena ben. Jag reser henne försiktigt upp och sätter henne på sängkanten.

- J-j-jag... förlåt. Hon börjar snyfta igen och lutar sig mot min axel, jag vet inte riktigt vad jag ska göra men lägger min arm om henne och låter henne gråta.

NOELLE

Känslan över att vara tillbaka var jobbig. Skräckblandad förtjusning? Det fanns så mycket minnen på det här stället som jag bara ville glömma men även sådant jag verkligen ville uppleva igen men som är så gott som ouppnåligt. Det hade endå känts hyfsat okej hela kvällen, alla var jätte trevliga mot Tom och mamma verkade glömt bort för ett ögonblick att hon var av "finare klass" än Tom. Han var så söt, hackade på med sin stakiga skolengelska som inte blivit slipad på så mycket och mamma lät honom prata utan att fylla i och hitta rätt ord åt honom. Jag kände mig riktigt stolt över min familj, kanske för första gången i mitt bisarra liv. Aneko hade redan erkänt, och gjorde det flera gånger under kvällen, i mitt öra, att Tom verkliugen var en hunk, ett riktigt kap och att våra barn skulle bli underbart fina. Vid tanken på barn och lögnen om våran realation vred det sig rejält i min mage, rummet började gunga en aning och jag tittade fundersamt på mitt glas och undrade vad som varit i.

Strax innan vi skulle gå till vårt sovrum för att sova tog mamma med mig till hennes sovrum med förevändingen att hjälpa henne välja en klänning till morgondagens tillställning.

- Noe lilla älskling, sitt! Kommenderar hon så fort jag klivit in genom dörren efter henne.

- Vad är det mamma? Jag tittade oroligt upp på henne där jag sitter på sängkanten som jag blivit tillsagd.

- Tror du han verkligen han är rätt för dig! Säger hon och går rakt på sak utan att ta några onödiga och tidskrävande omvägar.

- Mamma, Tom är min vän, han betyder så otroligt mycket för mig, vad har du emot honom? Tårarna sved bakom ögonlocken och hotade med att tränga fram.

- Lilla Noelle, för det första så är han inte av samma klass som mig och pappa, ja familjen. Han är en helt vanlig tysk pojke, ingenting för min killa Lady Noelle! Hon placerade en hand på min kind för att verka ömsint och moderlig.

- Mamma, du vet att vi inte är adliga! Bara för att pappa är vad han är betyder inte vi mer än HIV smittad pestråtta gör! Inse det, LOVE BEFORE MONEY! Jag hade rest mig upp från sängen och är röd i ansiktet av ilska och kritiken mamma slänger över mig.

-Ja och för det andra så pratar han inte proper engelska, det kommer aldrig fungera Noelle! Jag fick nog av hennes vidriga tjat och rusade hals över huvud ut genom dörren genom hela residensen med tårarna sprutande ner för kinderna.

TOM

- Oh My God! Du är bara så läcker! Jag stänger sakta min mun som hamnar på glänt när Noelle kliver ut från badrummet och stoltserar i den nya klänningen och en snygg håruppsättning.

- Tack! Vad söt du är! Hon kommer gående mot mig, placerar en hand om min höft och ser utmanande på mig.

- Verkligen! Hinner jag precis yttra innan hon kysser mig mitt på munnen, jag är totalt oförberedd på hennes handling men finner mig snabbt och är genast med på noterna.

NOELLE

- Ser du Tom, kolla vad mina händer skakar! Jag håller fram händerna och dom skakar verkligen, det här med att gå ner varje julfest och möta massor med människor och journalister är verkligen jobbigt. Varje år samma sak, jag vet ju att vi kommer vara morgondagens heta uppslag i varenda tidning i hela USA så man vill ju se bra ut!

- Gud är du så nervös sötnos! Han ser bekymrat på mig där jag står vid dörren till mitt rum.

- Mhh! Jag grimaserar lite.

- Kom nu så går vi ner, det är väl dags? Han tittar på klockan samtidigt som han går fram till mig och sträcker ut sin arm, jag tar hans och öppnar dörren för att gå ut.

Hand i hand går vi ner för den långa trappan och havet av människor och kamerablixtar slår emot oss i samma stund som en man ropar från trappavsatsen "Miss Noelle och Mr Kaulitz". Innan jag vet ordet av det börjar det gå ett sus genom journalisthavet och de trängs om att vara den som står längst fram för att kunna fotografera oss. Vi tränger oss fort förbi dem och jag släpar ut Tom till ett avsides rum där det är aldeles lugnt.

- Vad va det där!? Nästan skriker jag.

- Lugn.. Han ser lite rädd ut när han skyggt blickar ner mot mig.

- Varför vart det sådan uppståndelse? Det är inte meningen att morra åt Tom men det kommer bara av sig självt.

- Jag har väl kanske inte varit helt ärlig mot dig. Han ser skamset mot golvet.

- Okej...

- Jag spelar egentligen i ett världskänt rockband. Han tar mina händer och ser på mig med skam i blicken. Som du tydligen inte hört talas om. Tillägger han snabbt. Det kommer som en chock för mig att killen jag lyckats ragga upp redan är världskänd och troligen eftertraktad av större delar av ungdomstjejerna i världen.

- Vad gör ni två här? Jag rycker till och ser min mor stå i dörren med ett rasande ansiktsuttryck.

-Förlåt.. Jag tar Toms hand och lämnar mamma ensam kvar i rummet.

- Champange? En buttler kommer fram till oss balanserandes på en silverbricka fylld med champangeglas.

- Tack snälla du. Jag ler och tar ett glas.

AN: Orkar inte skriva något värt här. Kapitlet skulle egentligen vara en fest, men jag kom inte på hur jag skulle skriva det så jag höll mig till skolmilljön vilket får mig att tänka på att jag måste skicka en ny bild till Fanny. Det är nämligen min lucka idag. Whoops!

Angsty Piece: del 5, Maaaaalin

När jag gick genom dörren i in klassrummet såg jag att Erika redan satt där. Snacka om pluggis, asså! Jag lovar att alla tror att hon typ bor på skolan. Det hade jag i alla fall trott om jag inte visste att hon faktiskt bor i ett hus typ 1 kilomet från skolan. Inte för att det är bättre, men ändå.

Nu har jag hunnit så långt att jag skulle kunna fånga hennes blick och heja på henne - men det gör jag inte. Hon kan väl heja på mig, liksom.

- Hej, Camilla, sa Erika precis när jag tänkt klart.

Ibland är den tjejen lika läskig som hon ser ut, asså, tänkte jag och svarade lågmält och oentusiastiskt:

- Heeej, Erika.

Jag satte mig bredvid henne. Hon vände sig om.

- Har du gjort matten, frågade hon.

- Vad tror du, svarade jag surt. Erika vet verkligen hur man förstör ett gott humör. Hon borde veta bättre. Jag hejade ju tillbaka till henne idag till och med.

- Du kan kopiera av mig om du vill, sa hon och sköt över sin matteläxbok.

- Whatever, sa jag och började diskret att kopiera av Erikas omsorgsfullt skrivna mattetal. Gör hon inget vettigt på kvällarna, eller?

Gör hon något vettigt alls, frågade jag mig själv.

Sen började mattelektionen och inget spännande hände under den, förutom att jag tänkte på Halvard som jag skulle ha spanska-lektion med sedan.

När matten äntligen var slut plockade Erika och jag ihop våra böcker och gick till våra skåp som händigt nog var placerade bredvid varandra. Inte för att jag brydde mig. Plus att Erika har min nyckel och brukar hämta saker åt mig i vanliga fall.

Men grejen var nu att jag ville se en glimt av Halvard. Han har också skåp här i närheten.

- Jag går till tyskan nu, Camilla, sa Erika och började gå iväg. Vi ses på måndag!

- Whatever, svarade jag . Jag såg nämligen Halvard vända om hörnet mot skåpen. Jag började gå fram mot honom och öppnade munnen för att säga något coolt. Men jag stängde den snabbt.

Med Halvard gick den töntigaste fjortisen på hela skolan. Det såg ut som om de pratade med varandra. Ursäkta? Halvard, MIN Halvard pratar inte med töntiga fjortisar!

Malin Johansson. Maaalin Johansson. Bara namnet äcklar mig. Om det inte vore för hennes bitchiga attityd och fruktasvärt dåliga klädstil hade man ju...

- Hej, Camilla, sa avbröt Malin och log ett leende som var osymmetriskt och som visade hennes gula tänder.

Jag valde att ignorera henne.

- Hej Halvard, sa jag istället.

-Hej, Camilla, sa han snabbt, vände sig om och fortsatte att prata med Malin.

Jag började undra om det här var något sorts sjukt skämt Erika eller någon kokat ihop.

Halvard och Malin började gå mot spanskaklassrummet.

- Vi syns på spanskan, Camilla, sa Halvard och log.

- Whatever, sa jag stängde mitt skåp. Sedan öppnade jag det igen.

Halvard och Malin. Halvard och Maaalin?!?!? Har världen blivit galen?

Jag tog ut min jacka ur skåpet och gick mot skolans utgång. Aldrig att jag skulle gå på spanskan och bli tvungen att kolla på Halvard och Malin skratta och sånt tillsammans. Aldrig i livet.

När jag kommit ut ur skolan kände jag hur det började trycka bakom ögonen. Jag sprang hela vägen hem. Efter att jag öppnat ytterdörren med skakande händer kastade jag av mig väskan och jackan och slängde mig på soffan och grät hysteriskt.

Tur att Erika inte var här.

NU KANSKE NI BLIR FÖRVÅNADE VA?!? MEN TROTS ALLT SÅ HAR DEN HÄR BERÄTTELSEN FAKTISKT EN STORY, DET ÄR DÄRFÖR DAGENS KAPITEL ÄR LITE OROLIGT.

Häxhaggan slog följe med den intet ont anande prins Karl. Då och då gnuggade hon sina reumatiska händer och torkade bort saliv från mungiporna.

- Var är du på väg, min herre? frågade hon honom.

- Jag slog följe med en viss fröken Betnäs och nu ska jag rädda hennes föräldrar från en drake som har våldfört sig på deras hus. Jag skall slakta besten med mitt svärd, sade han stolt.

Haggan harklade sig.

- Menar du verkligen våldfört sig på? Du vet väl att det betyder...

Prins Karl avbröt henne:

- Jag vet allt! För jag är prins Karl! Sanna mina ord! Ge mig godis!

Haggan himlade med ögonen när han inte såg och pekade sedan plötsligt mot skyn och utbrast:

- Se! En drake!

- Var var??? Jag skall slakta den med mitt svärd!

Då, medan prins Karl var upptagen med att vifta med det tunga svärdet (som bara föll ned i marken, för han var för svag för att lyfta den med sina späda armar egentligen) fångade haggan en liten kanariefågel som helt omotiverat flög förbi. Hon förvandlade den i sin hand till en gul karamell.

- Här, sade hon och räckte karamellen till prins Karl.

Han tog emot den utan att tacka och tryckte i sig den utan att tugga. Varför? Därför.

Prins Karl märkte ingen skillnad, men han hade genast förlorat sitt eget omdöme och litade nu blint på exakt alla. Han kunde inte längre bli misstänksam på någon eller tvivla på någon heller. Det var perfekt för haggan, för hon höll på att smida en plan i sin onda hjärna...

- Jag har ett förslag, sade hon med sin reumatiska röst, jag ger dig styrka och hjälper dig att bli kung, om jag blir din drottning.

Prins Karl tuggade på underläppen och såg upp i den pärlgrå skyn. Det stod helt stilla i hans huvud, även fast han inte kommit in i puberteten än.

- Okej, sade han och ryckte på axlarna.

Haggans ansikte sprack upp i ett stort leende (som inte var det minsta vackert) och hon skrattade triumferande. Hon sade:

- Dåså. Då skall jag bara kasta förtrollningen över dig...

Kapitel 5

Jag hade lyckats bjuda med mig själv till Eddie efter skolan. Sophie var lite tveksam först, hon och Eddie skulle egentligen hålla en seans och försöka få kontakt med andevärlden. Jag bedyrade för henne att jag var jätteintresserad av det ockulta och då var det plötsligt inga problem. Mitt hjärta tog ett skutt i bröstet när Eddie öppnade dörren, log och sa hej till oss med sin hesa röst och ledde oss upp till vinden. Tydligen var det där de höll sina seanser, i ett litet vindsrum fullt med ljus, kuddar på golvet och ett lågt bord i mitten. Vi slog oss ner vid bordet och Eddie gick omkring och tände alla ljusen. Det blev fort kvavt i rummet och jag kände hur jag började svettas.

   "Då börjar vi", förkunnade Eddie och satte sig ner på golvet bredvid oss.

   Vi fattade varandras händer och mina kumpaner slöt sina ögon, vilket passade mig utmärkt. Nu kunde jag studera Eddie noga utan att behöva vara diskret med mina blickar. Hans hand kändes varm mot min och jag log lyckligt.

   "O ärade makter, vi hedrar er och ber er om nåd att låta oss tillträda ert territorium", mässade Eddie. Det lät som rent svammel i mina öron. "Ge oss kunskap om er och den icke-levande befolkningen som har en djup inverkan på oss dödliga."

   Jag hade aldrig förut deltagit i en seans, men misstänkte ändå att Eddie hade komponerat ihop sitt lilla tal själv. Sånt här hade jag sett på tv, men då brukade det inte riktigt gå till som det gjorde nu.

   "Giv oss kunskap!" hojtade han och jag hoppade nästan till av hans utrop. Det här började bli lite väl flummigt för min smak.

   Vi satt stilla med ögonen slutna (ja, inte mina dock) och väntade. Sophie såg upphetsad ut och hade ögonen så hårt hopknipna som bara var möjligt. Jag kvävde en gäspning och undrade hur länge det här skulle tänkas hålla på.

   Plötsligt svepte en vindpust genom rummet, och alla ljus blåstes ut. De andra slog upp sina ögon med ivriga blickar. Det kändes plötsligt alldeles kallt där vi satt och jag började nästan huttra.

   "Det är dags", viskade Eddie med en låg och ovanligt hes röst. "Mörkrets makter är här."

Dagens bild (4 dec, tillhör mitt kapittel)

Kapitel 4

När jag gick i femte klass fick vi en uppgift i skolan att skriva en dikt om vår favoritplats. Min gick ungefär såhär:

Det är aldrig tyst

Rösterna blir till eko i den öppna salen

Barn som skriker

Gympaskor som gnisslar efter en tvärnitning

Domaren som blåser i visselpipan

Känslan av spänning

Av gemenskap, av laganda

Av "nu ska vi klara det här"

Av adrenalin som flödar i kroppen

Och så lukten,

den fräna lukten av svett

Jag minns att alla bara stirrade på mig när jag läste upp den i klassen och de flesta tjejerna kunde bara inte fatta att min favoritplats var en gympasal. Det är faktiskt något speciellt med dem. Idag när jag kom in i omklädningsrummet träffade jag Hanna, Fanny och Emma som hälsade på mig med glada röster. Vi drog på oss träningskläderna under ett ivrigt diskuterande om huruvida vår lärare i svenska, Terese, har gjort en bröstförstoring eller inte. Hanna var stensäker på att Terese hade gjort det, men hon tror ju också å andra sidan att biologiläraren egentligen är en robot från yttre rymden, så man ska aldrig lita på hennes omdömen. Jag knöt skorna och sa att Terese nog har gjort en förstoring men på grund av att hon egentligen är en man som har gjort ett könsbyte.

   Det är fina pratstunder vi har.

   Vår innebandytränare heter Roger och är ganska sträng och har en stor och yvig mustasch. Han ser alltid på laget med en bister uppsyn och börjar "jaha, då var vi samlade..." varenda gång. Vi brukar alltid härma honom och skratta ihjäl oss när han inte är där.

   Idag såg han extra bister ut och körde igång med sin vanliga replik. Sedan spred vi ut oss på golvet för att börja med uppvärmningen.

   "Jag slår vad om att Roger egentligen är världens mes inuti och älskar att äta äppelpaj", viskade människoanalysen Hanna till mig.

   Jag fnissade och försökte dölja ett skrattanfall. Om Roger upptäckte att vi var oengagerade riskerade vi en smärre utskällning.

   "Eller så kanske han har sålt sin själ till djävulen."

   Jag nickade fundersamt och tänkte på den där Eddie som Sophie hade berättat om, han som var så jätteinne på att sälja sin själ till djävulen. Jag log åt en inre bild som jag fick i mitt huvud där en manlig variant av Sophie knäböjde framför djävulen Roger. Synen fick mig att skratta högt och Roger riktade omedelbart blicken åt mitt håll.

   "Och vad är det som är så roligt?" brummade han med en skräckinjagande röst.

   Oops.

Kapitel 4

Rufus var död. Någon hade skurit halsen av honom. Jacket var så djupt att det var ett under att huvudet fortfarande satt kvar på kroppen, inte för att det spelade någon större roll för Rufus.

Joshua gick långsamt fram mot kroppen. I en fullvuxen mans kropp finns ungefär sex liter blod. När Joshua tittade på blodpölen runt Rufus huvud såg det snarare ut som tjugo.

När stormästaren tillslut kom dit hade mörkret redan fallit. Joshua tog sig snabbt upp ur den sittande position han haft sedan upptäckten av det tragiska mordet. Han gick fram till stormästaren och gav honom den hårdast "Vad var det jag sa?" blicken innan han argt stormade ut ur den inte lika längre vackra byggnaden. Rufus hade varnat Stormästaren för att attacker som dessa men ingen hade lyssnat. Dörren ut flög hårt upp. Snön krasade under hans skor när han gick ut på backgården. Joshua sparkade argt på det närmaste trädet, men kom snabbt att ångra det när grenarna tunga av snö gav vika. Han orkade inte bry sig och kollapsade under den massiva vikten. När han låg där med armar och ben spretandes åt alla håll och kände hur luften pressades ut ur hans lungor förstod han att det aldrig skulle sluta. Det skulle aldrig ta slut.

Tillslut blev han tvungen att slita sig ut ur snödrivan innan han svimmade av syrebrist.

När Joshua tvingade sig själv hem och in i sitt rum föll han graciöst ner på sängen. Han kurrade ihop sig i fosterställning under alla tjocka duntäcken.

Helt utan varning slogs dörren till hans rum upp.

Jag ber så mycket om ursäkt för förseningen men jag har varit för sjuk för att orka skriva. Här kommer den iallafall (en dag försenad)...

Kapitel 3

När ljudet av fotsteg ekande genom den långa gömda, underjordiska korridoren som kopplade ihop rådhuset tillsammans med det lilla, lilla huset på torget, kunde höras spände Joshua sina öron.

"Jag förstår inte alls vad du menar.", sade en djup stämma. Stormästaren. Stormästaren fungerade ungefär som byns överhuvud samt domare. Fotstegen hade nu tagit sig in i den ofantliga salen.

"Vad är det ni inte förstår?", Joshua kände genast igen Rufus röst. Han var den enda som stod på Joshuas sida. Den enda som trodde på honom. "Om tjugoen dagar kommer de att begära ett offer och ni föreslår att vi ska ge dem ett bara så där?! Tänk på den utvalda, han eller hon kanske inte vill dö innan de ens har fyllt arton!"

"Lyssna vi har inte tid att tänka på någons känslor allra minst ett barns så om vi kunde gå vidare..."

Ju mer Joshua lyssnade desto mer frustrerad blev han. Fast tja man säger ju att tjuvlyssnare aldrig får höra det de vill, men å andra sidan skulle de inte behöva tjuvlyssna om det var något bra.

Rådmännen bytte snart ämne men Joshua låg stilla och funderade. Två timmar senare och det var som han aldrig börjat.

"Ja då så, jag tro vi alla är överens om vad som ska göras.", sa den där första mörka stämman. "Å, Rufus titta inte på mig så där, det är så här varje år. Vi måste lära oss att acceptera det."

"Bara för att det är så betyder det inte att det är rätt!", Rufus lät som om han höll på att tappa tålamodet. "Kriget har pågått i över 450 år när hade ni tänkt att göra slut på det, va?! Om vi fortsätter att offra människor och skicka ut resten till slagfältet kommer detta aldrig att ta slut. Aldrig!!"

Joshua skulle inte vilja vara den som förargade Rufus. Visst, han respekterade mannen enormt men Rufus hade ett våldsamt temperament. Om man hade oturen att göra honom arg vilket inte var lätt.

"Nu lugnar du ner dig! Vi ska lösa det här, i sinom tid." Tio par fötter började röra sig bort och tillslut hördes inte deras steg längre. Joshua höll på att tänka igenom allt som sagts under de senaste två timmarna när silkes duken plötsligt rycktes upp. Innan han han andas eller komma över chocken hade ett par starka armar dragit ut honom från under bordet och upp på benen. När Joshuas hjärta börjat slå igen kände han igen Rufus seriösa ansikte.

"Jävlar, vad du skrämde mig!", utbrast Joshua.

"Du var mig allt en lättskrämd en.", skrattade Rufus. "Du vet väl att det är olagligt för dig att vara här? Du vill väl inte bli gripen?"

"Å snälla, som om någon kulle kunna smyga sig på mig." När Joshua såg Rufus roade min kom han ihåg händelsen för två minuter sen och la surt till : "Förutom du."

"Fick du höra något som intresserade dig då?"

"Nej bara samma nonsens som de sagt de senaste 50 åren. När ska det ta slut, Rufus? När?"

"Bra fråga. Vi får som sagt se."

Joshua var nu mer frustrerad än någonsin och stegade snabbt ut ur byggnaden.

På vägen ut höll han på att stöta ihop med en person i svart mantel och huva, som med hasande steg tog sig fram mot den massiva porten. Joshua gömde sig fort bakom statyn till höger om ingången. Blev han sedd här var det kört. När den tunga dörren smällde igen efter mörka figuren kunde Joshua börja andas igen. Det var väldigt konstigt att en ensam person gick in i "kristallpalatset". Joshua smög sig sakta tillbaka in genom en rund öppning i väggen bakom statyn. Att ta sig in den här vägen var mycket krångligare än att traska in genom ingången.

Plötsligt hördes ett hjärtskärande skrik.

Joshua stannade förstelnat upp. Så fort han åter kunde röra sig rusade han mot skrikets riktning. Han slog dramatiskt upp de dubbla trädörrarna och frös fast där han stod vid den syn som uppenbarade sig.

Läs, njut och kommentera

DEL 4 - Väntan

NOELLE

Det var meningen att Tom skulle sova på min bäddsoffa i natt och jag i min säng i mitt rum. Men, när jag öppnar ögonen möts jag av en gubbe som kacklar om morgon färska nyheter på tv och en sovande Tom. Han halvt ligget halvt sitter lutad mot soffans armstöd och lutad mot honom har jag legat och sovit. Jag tar mitt pekfinger och börjar ringla det längs hans handrygg sedan i nacken och vidare över de nakna delara av hans kropp som inte skyls av kläder.

- Ge dig Bill... Mummlar han och vänder sig om.

- Jag heter inte Bill men om du trivs med att kalla mig det så är det helt OK från min sida. Ler jag och drar lite i hans arm så att han sitter upprätt. Yrvaken och med ett märke på kinden från sin hand tittar han förvirrat på mig men börjar le efter någon sekund.

- Hoppsan, vi somnade visst här igår. Flinar han.

- Ser så ut. Säger jag och reser mig upp för att kunna sträcka på mig. En skön kännsla fyller min kropp när jag sträcker mig blundande mot taket samtidigt som jag utstöter ett lite knorrande ljud.

- Söt mage. Fnissar Tom när min mage tittar fram mellan linnet och byxlinningen. Vad é klockan?

- Shit! Jag springer ut i köket och pustar ut när jag märker att den bara är 06.10.

- Så inbyggd väckar klocka ingår alltså när man är med dig! Han skrattar åt sitt eget skämt samtidigt som han med stor möda reser sin trötta kropp ur soffan.

TOM

När planet äntligen kommit upp i luften för att börja sin långa resa mot USA prata vi lite smått med varandra, om våra familjer och intressen. Jag berättar om Bill, min tvillingbror, och då måste hon såklart sticka in med frågan "är han och jag lika" eftersom jag råkat kalla henne Bill i sömnen, hur vi bor och att musik är mitt liv men jag nämner inget om Tokio Hotel. Jag känner att det känns fel att ta upp en sådan sak just nu, det här var hennes stund, jag var med för hennes skull.

- Wooh! Coolt att du inte pluggar å sån skit och ja, kan leva på ditt intresse. Noelle utsrålar både glädje och någon annan sorts obeskrivlig energi som får det att pirra i min mage.

- Men nu vill jag fråga dig! Jag se trotsigt på henne och sätter sedan igång att grilla henne. Hur kommer sig att din familj är så rik? Varför bor du inte med dem i USA, det måste ju finnas så mycket bra skolor där och vad kommer hända när vi kommer fram?

- Ehrm... jo... Tom... Hon rodnar och börjar fummla lite med en hårsnodd som hon har runt ena handleden.

- Vad? Jag känner hur en oroskänsla kommer krypande men jag slår undan den och tar i stället hennes händer.

- Jo, jag vet inte hur jag ska förklara det enklast men min pappa är en väldigt speciell man i USA. Hon flätar in sina fingrar i mina och kramar min hand ganska hårt.

- Vaddå? Är han den mest efterlysta brottslingen i hela nordamerika eller? Hon börjar genast fnissa och knuffar till mig i sida.

- Nej dummer! Men han är iaf väldigt betydelsefull och ja på så sätt har han tjänat mycket pengar och det är mer inkomst än utgifter och ja, vi har blivit rika helt enkelt. Min familj består av min syster Aneko, min mamma och min pappa, sen jag då förstås. Aneko är 20 år och bor tillsammans med världens störtsta skitstövel som heter Phil och dom har en dotter som heter Chione.

- Mysko namn, värsta japanska och så du, Noelle, det e ju amerikanskt. Jag inser hur förvirrad jag måste se ut men struntar i det och väntar i stället på svar.

- Mamma är 50% Japanska och 50% Amerikanska. Det är väl den största anledningen, Aneko har fått väldigt mycket av den asiatiska sidan medan jag bara blivit mörkhårig och brunögd.
- Du é iaf grymt snygg. Jag ler mot henne och blinkar lite överdrivet med ena ögat.

BILL

- Always foooooor yooooooou! Luften håller på att ta slut och det bränner i lungorna samtidigt känner jag hur det trycker på bakom ögonlocken. Gråt inte, gråt inte. Tänker jag för mig själv hela tiden. Gitarrsolot som strömmar ut i lurarna ger mig gåshud över hela kroppen och ny kraft att avsluta låten. I'll walk just behind you to catch, if you faaall..

- Snyggt Bill, den kör vi på! Säger snubben i lurarna. Jag tar ett djupt andetag och går ut ur det lilla rummet jag stått och sjungit i.

NOELLE

- Du dödar min hand! Gnyr Tom.

- Förlååt! Jag lättar taget om hans hand och ler lite ansträngt, mitt hjärta bultar hårt och rastlösheten och nervositeten gör sig påmind.

- Det är jag som ska vara nervös! Han flinar trotsigt och gör något jag aldrig, inte ens i mina vildaste fantasier, trott skulle hända. Helt plötsligt, utan förvarning och spontant, böjer han sig fram och kysser mig lätt, mitt på munnen. Sedan blir det tyst och innan men jag hinner bli mer nervös är vi framme.

Jag sväljer hårt och lyfter blicken mot huset, eller ja, recidensen som tillhör vår familj, föraren kommer och öppnar dörren för mig. Hand i hand kliver vi ur bilen jag och Tom. Ut genom dörren kommer min syster flygande med ett stort leende på läpparna och med lilla fröken Chione på höften.

- VÄLKOMMEN! Gastar hon och kramar mig hårt. Snacka om hunk du har med dig! Viskar hon i mitt öra när hon omfamnar mig som hårdast.

- Tom, Det här är min syster Aneko. Aneko, det här är Tom. Jag ler när jag försöker intodusera dem för varandra och tvekar en sekund för att fundera hur jag ska pressentera honom, vill ju inte säga " Det här är någon randome snubbe jag hittade på vägen".

- Trevligt att träffas! Strålar Aneko mot Tom och skakar hans hand.

- Tack detsamma. Han ser blyg ut men av någon outgrundlig anledning så känner jag av en viss själväkerghet.

- Är ni tillsammans? Frågar hon på samma sätt som man talar om vädret. Jag slänger en hastig blick på Tom och undrar vem som ska svara men utan att få gensvar på blicken ser jag hur han öppnar munnen.

- Ja, det är vi. Han ler som hastigast men jag ser ur det fortsätter att glöda i hans ögon.

- Då går vi väl in då! Bry er inte om väskorna, dom bär buttlern in. Hela vägen in pladdrar Aneko på och ditten och datten och över hennes axel tittar Chione fram ibland men duckar igen så fort Tom tittar på henne.

TOM

På väg upp mot huset tar jag Noelles hand men tittar inte på henne, rör bara lite på min piercing, till svar frå jag en tryckning i handen.

AN: Ganska tråkigt kapitel, men whatever, som Camilla hade sagt. Det händer inte så mycket, med det som händer är ganska viktigt. Typ.

Angsty Piece: del 4, Alla vet väl att Sankta Lucia gifter sig med the stjärngosse i slutet

- Natten går tunga fjät, runt gård och stuva, sjöng jag med min klara ljusa stämma.

Jag tittade på Erika. Hon sjöng falskt, men det orkade jag inte påpeka, inte mitt i sången i alla fall . Men vissa saker borde hon väl fatta själv? Ah, istället svepte jag med blicken mot hörnet där alla killar hade samlats. Halvard sjöng och man såg verkligen hur han tog i från tårna. Han skulle se så söt ut som stjärngosse, strut på huvudet och stjärn-pinne i hand. Jag längtade verkligen till Lucia.

Tur att Halvard bara är halv-norsk. Det hade varit väldigt synd om han aldrig fått vara stjärngosse. För de har väl inte stjärngossar i Norge?

Jag suckade längtansfullt.

Erika petade mig i sidan och log menande mot Halvard. Om vi inte var mitt uppe i sången skulle jag ha skällt ut henne men istället gjorde jag en grimas åt hennes håll.

Jag har kommit fram till att det finns två sorters människor: de som är coola och snygga och tar asbra beslut – som jag, och de som är tråkiga och fula och som inte kan respektera de coolas beslut – som Erika.

Efter några verser till avslutade vi sången med ett stämningsfullt:

- Saaanktaaa Luciija, Saaanktaa Luciaaaaaaa!

- Jaha, då fortsätter vi med Stilla natt, sa vår otroligt förvirrade musiklärare och höll nästan på att ramla av stolen när hon tog av sig sina hörselkåpor.

- Nää, svarade vi alla i kör.

- Vi har ju redan sjungit Stilla Natt, Johanna, påpekade jag och log mot Halvard.

Johanna svarade något men jag hörde det inte. För Halvard log tillbaka.

Jag log igen mot Halvard.

Han fortsatte att le.

Oj oj oj, snacka om att ha ett moment.

Men precis som med alla andra moments som jag någonsin haft i hela mitt liv avbröts det av en lika oönskad Erika även denna gång.

- Ska vi gå tillbaka till svenskan?

”Erikaaaaaaaaaaaaaa!” ville jag skrika. Men det gjorde jag inte. Istället log jag avslutande mot Halvard och vände mig om till Erika och sa väldigt värdigt efter att jag tagit ett djupt andetag:

- Jo, och vi går nu så det är bäst att du sätter fart om du vill följa med, artikulerade jag väldigt tydligt så att hon skulle förstå.

- Okej, let's go, svarade Erika och gick mot dörren.

Mental suck, seriöst, att prata svengelska är så sjuan. Vi går ju för fan i åttan.

När vi kom fram till svenskan visade det sig att de höll på att diskutera en text vi skulle ha läst tills idag. Eftersom jag och Erika kom sent fick vi diskutera texten själva bara vi två. Och det var tur, jag visste inte ens vad titeln var och absolut inte vad texten handlade om. Men whatever, big loss, liksom, svenskaläraren är typ senil så det spelar ändå ingen roll. Jag lovar, om man frågar henne skulle hon nog inte ens komma på vad hon hade på sig förra veckan. Hallå! Snacka om att vara senil.

- Så, sa Erika. Vad tyckte du om texten?

- Har du faktiskt läst den, frågade jag ointresserat och puffade upp håret.

- Äsch, det spelar ingen roll, sa Erika och la tillbaka textboken i väskan. Förlåt för att jag avbröt dig när du och Halvard, du vet...

- Whatever, det är inte som om jag är kär i honom eller nåt, sa jag och lyfte blicken en aning.

- Nähä, då antar jag att du inte vill veta v..., började Erika.

- Fast ändå, avbröt jag och pillade på min sjal. Det är inte som om vi inte har oddsen på vår sida om han var kär i mig.

- Hur menar du då, frågade Erika.

- Jomen, alla vet ju att jag kommer att bli Lucia, och Halvard är den snyggaste stjärngossen, eller hur, började jag.

Erika öppnade på munnen för att säga något.

- Svara inte på det där, Erika, fortsatte jag. Hur som helst. Och alla vet ju att Sankta Lucia gifte sig med den snyggaste stjärngossen.

- Det var nog inte rikt...

- Whatever, huvudsaken att jag vet att jag har rätt, sa jag. Vad var det du ville säga?

- Vadå, frågade Erika.

Jag gav henne en menande blick.

- Ja, just det. Jag tänkte bara säga att Halvard kollade jättmycket på dig när du inte såg idag.

- Gjorde han, utbrast jag och log utan att tänka. När jag kom på mig själv med att le drog jag ihop ansiktet till en grimas. Där ser du, jag hade rätt. Den gamla Lucia-legenden upprepar sig.

Erika log.

- Så du gillar honom?

- Har jag sagt det eller, utbrast jag irriterat.

- Nä, jag bara tänkte.

- Jaha, om det är allt du kan komma fram till när du tänker kan du ju lika gärna sluta att göra det, sa jag ännu mer irriterat, men inombords log jag.

Ibland var Erika inte så himla dum egentligen.

När jag skrev detta kapitel blev jag lite carried away och märkte inte hur långt det blev förrän jag insåg hur långt det hade blivit. Anyway. Enjoy peeps!
Förresten... Varför röstar ingen på mig?? Buhu.

Prins Karl gnuggade sina små knubbiga fingrar. Det var kallt. Och han var ensam och ledsen. Han började gråta. Snarare, stortjuta sådär som bara småbarn kan, vilket knappt låter som tårar, utan snarare ett slags sirenliknande wääääh wäääääääääh. Han skrek sådär tills han knappt fick någon andan och han började hulka mellan sina wääääähn. Ljudet studsade mellan husväggarna i den smala gränden.

Självklart förblev han ej osynlig, trots sin lilla litenhet och barnsligt runda kinder.

En kutryggig gumma, i en trasig och loppig svart kappa, närmade sig prins Karl med stapplande steg. Det enda man kunde se av hennes ansikte var den stora, krokiga näsan som stack fram under huvan. Den var vårtig och kornig med porer stora som månens kratrar, enligt prins Karl. När hon kom närmare kunde prins Karl utskilja fler ansiktsdrag hos gumman. En stor rumphaka, smala läppar, och gula, genomträngande ögon.

- Vill du ha ett äpple, lilla barn? frågade hon med en knarrig röst.

Prins Karl slutade att gråta och sade tjurigt:

- Ett: Jag är inget barn, jag är en prins. Två: Jag äter inte frukt, bara godis, för jag är en prins.

(Nu kanske det låter ganska puckat av prins Karl, som berättar att han är en prins för en gammal hagga, troligtvis en häxa, som han absolut inte känner, och som dessutom verkar vara totalt evil med tanke på de gula ögonen.

Men det var inte alls puckat! För inget, och då menar jag INGET, prinsen kunde göra var någonsin puckat!)

Prins Karl höjde på näsan upp i vädret och blåste upp bröstet, som han lärt sig av sin far (innan han dog).

- Vad gör en så fin prins som du här ute? I dessa farliga bakgränder? Borde inte en kunglighet som dig själv endast vandra under avenyns varma lampsken? Eller snarare, dinera en underbar måltid i slottets matsal, klädd i guld istället för detta tarvliga snöre?

Prins Karl hade lärts av sin far (innan han dog) att vara artig mot alla som behandlade honom så, så han bockade och sade:

- Polisen stormade slottet. Skar min far i tolv bitar och slet sönder hans kroppsdelar. Min mor och mina systrar våldtogs och modellerades och skeppades till de tolv öarnas ö, AKA disneyworld, där de skall arbeta som Snövit, Askungen, Törnrosa och Björn Gustafsson. Polisen brände sedan ned slottet. Jag var ute i trädgården och lekte oskyldigt med mina röster i huvudet, så jag tog ej skada av våldsdådet.

- Oj, det låter allvarligt, sade häxhaggan medlidande men hennes blick var snarare fullt av begär och hon gnuggade förtjust händerna och slickade sig med sin gröna tunga om sina smala, spruckna läppar.

Prins Karl nickade. Polisen var trots allt den värsta gangsterligan i landet. Till och med prins Karl, med sina blotta fem vårar, visste det.

Dagens lucka hör till den här historien. Egentligen var det menat att fröken Betnäs och prins Karl skulle ta sig fram till familjen Betnäs hus i detta kapitel och möta draken, men det blev tydligen inte så. Det händer i nästa kapitel. Förhoppninsvis. Kanske. Typ.
Aja, whatever. LÄS!
(Förlåt för att jag postade den så sent)

Prins Karl höll fröken Betnäs hand och sög på tummen medan de lämnade avenyn och gick in i en smal avvikande gränd. Vem vet vilka monster som skulle kunna gömma sig där i mörkret? Gatlyktornas varma sken längs avenyn kastade långa skuggor efter prins Karl och fröken Betnäs. Det blev kallt och deras andedräkter ångade ut som fluffiga vit moln ur deras munnar. Love was in the air.

Ja, det var den faktiskt, eller åtminstone on the ground. En liten gubbe gick nämligen förbi, som visade sig vara ett barn, en kerubin, en amors pilar skjutare. Han hade sin båge på axeln och såg hotfull ut på ett gulligt sätt. Prins Karl litade ej på denne manspojke och höll sig så nära den motsatta väggen och stirrade misstänksamt på honom. Kerubin fick förstås syn på dem och spände sin båge. Han sköt mot Prins Karl, men fröken Betnäs var snabb och kastade sig mot prinsen (som i en actionfilm) och blev i sin tur träffad.

- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! skrek prins Karl, som han hade lärt sig av tomten när han fick tjocksockar istället för en Batmobile i julklapp förra året.

Fröken Betnäs blev förvånad över att inse att bli spetsad av en amors pil inte innebär blod eller mosade organ. Kanske var smärtan ännu större. Kerubin sprang iväg och det var han som var den första fröken Betnäs såg. Hon blev förblindad av kärlek till kerubin och kom snabbt på fötter och skyndade sig efter honom. Hon var kåt som en bock och hennes hjärta skrek efter denna flintskallige man/pojke.

Prins Karl stirrade efter dem med gapande mun. Ryckte på axlarna och förstod att det inte var lika konstigt som Svampbob Fyrkant. Eller Gossip Girl.

Han fortsatte längs gränden mot familjen Betnäs hus. I skyn tycktes han se en mörk skugga. Det såg ut som en drake.

Läs, njut och kommentera


DEL 3 - En gammal mopp

TOM

- SLUTA FÖR FAN INNAN JAG BLIR GALEN! Jag sliter ut kläder och andra accessoarer från min garderob för att sedan slänga ned dem i min resväska.

- Du fattar väl att jag är rädd om dig! Skriker Bill från andra sidan av sängen där han parkerat sig på golvet.

- Om du va så rädd om mig och ville mitt bästa skulle du sluta gnälla! Biter jag av samtidigt som jag irriterat drar igen blixtlåset till min väska, placerar solbrillorna på huvudet och en mördande blick på Bill.

- Snälla Tom... Viskar han och sätter händerna för ansiktet.

- Här! Säger jag och slänger åt honom en DVD film. Titta på den så förstår du vad jag ska göra men bli inte orolig över sexscenerna för dom har jag FUNDERAT på att skippa. Bill, som nu har mascara och eyeliner utsmetat över sina kinder, stirrar förvirrat på omslaget till filmen "the Wedding Date".

- Men... Innan han hunnit avsluta sin mening är jag i hallen där jag stoppar fötterna i dojjorna och sedan går ut genom dörren.

NOELLE

- Fan va det ska ringa idag då! Gnyr jag halvhögt och välter mig ur sängen.

Jag: Mh... Jag lägger igen ögonen och väntar mig min systers röst i örat.

I andra änden: Hej! Det är Tom, stör jag?

J: Nej! Inte alls! Med ens är jag klarvaken.

Tom: Skulle jag kunna få stanna hos dig tills imorgon? Han låter väldigt generad på rösten och jag kan verkligen se hans rodnande kinder framför mig.

J: Självklart får du de. Säger jag och kväver ett fniss. Tyvärr så finns det en hake.

T: Vad? En ännu ej känd pojkvän? Hans mjuka skratt känns som sammet i mina öron och min mun, med hjärnan helt ovetande, formar ett litet leende.

J: Nä, inte riktigt. Du ska få ägna dig åt din favoritsyssla.

T: Förut var det städa, men nu är det shoping så länge det inte har med "New era" att göra.

J: Too bad, Tom, du måste vara min personlige rådgivare, måste köpa något nytt att bära hos mamma och pappa. En stor suck tar sig genom luren och ett kluckande skratt kryper ur min mun. Sedan rabblar jag min adress för Tom som behöver repetera den 7 gånger innan han minns den.

TOM

- Den här är väl fin! Hon kommer ur från provrummet, ställer sig framför mig och posar.

- Du skämtar va? Jag slänger blicken mot hennes hals sedan djupare ner.

- Jag vet att färgen är lite mossig men det finns andra färger. Hon ser gravallvarligt på mig och mitt ansiktsuttryck.

- Men... men det e ju NADA urringning! Helt plötsling börjar hon asgarva, hon rent ut sagt viker sig dubbel. Det rinner små tårar ur hennes ögon, av lycka.

- Jag skojade bara, ville se din reaktion, den här är verkligen inte jag. Hon tårkar en tår från kinden och skyndar sig sedan tillbaka in i provrummet och lämnar mig sittande på en stol utanför.

NOELLE

Fortfarande skrattande går jag tillbaka in och tar fram den klänning jag länge gått och suktat efter. Försiktigt glider den ner över min kropp och den sitter verkligen perfekt. Den är röd med svarta inslag, slutar någonstans mellan knäna och övre delen av låren, urringningen är djup och lite utmanande men inte porrig eller det enda man ser när man studerar mig.

- Har den där rysliga moppen tagit strypgrepp på dig där inne eller? Hör jag Toms sura röst och jag väcks med ens ur mina dagdrömmar. Jag öppnar försiktigt dörren, kliver ut och ställer mig blygt leende framför honom.

- Jag tror jag giller den. Säger jag trevande.

- Woh! Är det enda som kommer ur Toms mun, jag hinner precis se hur den glipar lite innan han för handen till munnen och torkar lite saliv från mungipan.

BILL

Jag torkar en tår som smitit från min ögonvrå innan jag stänger av DVD-spelaren. Irriterat smyger jag ner handen i fickan och skriver ett sms.

Till Tom:

Din lilla jävel, du vet att jag är svag för snyftfilmer!

Förlåt...

Jag klickar på send och kryper sedan djupare ner i soffan och somnar.

NOELLE

Helt plötsligt börjar Tom skratta där han sitter på min säng och just klagat på att jag tröttat ut hans fötter.

- Vad är det som är så kul? Att höra Toms söta skratt gör att jag känner hur det börjar kittla i min mage och innan jag vet ordet av skrattar jag också.

- Min brorsa, gav honom en film innan jag drog och han é ganska svag för snyftfilmer å ja, nu är han lite sur på mig. Tom ler brett och det gnistrar av glädje i hans ögon när han betraktar mig där jag sitter på en stol.

- Du är så omtänksam Tom. Jag krånglar av mig jackan och hänger upp den i hallen. Är du hungrig? Ropar jag in till mitt sovrum.

- Jag är alltid hungrig! Får jag till svar från sovrummet.

- Tänkte vi kunde käka pizza eller nått sånt enkelt.

- JAG ÄLSKAR PIZZA! Tom kommer utskuttande från mitt sovrum leende från öra till öra och han är verkligen söt när han gör så där som ett litet barn.

TOM

- Varför åt jag den sista biten! Utbrister Noelle och lutar sig tillbaka i soffan och suckar tugnt.

- För att det var så gott, kanske? Jag sveper det sista av min cola innan jag också lutar mig tillbaka i soffan.

- Är du nervös? Det kommer väldigt oförberett, nästan som en viskning men endå inte.

- Lite kanske. När åker vi imorgon? Hon tar min hand och ler lite blygt.

- Tidigt, och flygresan är lång. Jag kramar hennes hand lite men så plötsligt reser hon sig upp och börjar stöka undan. Jag vill inte göra dig orolig eller rädd Tom men jag måste varna dig för min familj, dom är väldigt annorlunda och ja, min mamma är en extremt snoffsig jävel. Dock, så har hon lärt sig leva med att jag är den typen av människa som gillar när det händer saker, jag bär inte tantiga kläder redan vid 15 års ålder bara för att jag är rik osv. Dom är inte farliga men det vi ser som naturligt och normalt kan dom, speciellt mamma, upfatta som B. Om du förstår vad jag menar. Hon rodnar djupt och skyndar sig samtidigt ut till köket för att jag inte skall se.

-Det är lugnt, I'll be there for you baby. Jag ska inte släppa dig ur sikte, speciellt inte om du ska ha den där nya klänningen på dig. Jag känner hur det pirrar till i kroppen vid blotta tanken på henne i den där sexiga saken.

A/N
Hej! Jag inser att denna julkalender börjar bli väldigt... "tjejigt", åt det extrema hållet. Hm, när hände det?

Kapitel 3
"Egentligen ska man aldrig snacka religion med Eddie. Han blir liksom bara tyst och säger inget mer."

"Jaså", sa jag.

Sophie och jag pulsade oss igenom den nyfallna snön på väg till Eddies hus. Sophie var hyperglad över att jag ville följa med, hon tog små skutt med fötterna med jämna mellanrum. Jag hade egentligen ingen större lust att träffa den där Eddie och ännu mindre komma hem till honom, men nu hade jag ju faktiskt lovat så det var bara att hänga på. Sophie pladdrade på om deras senaste låt, Together with Mary, som tydligen skulle vara jättebra. Jag lyssnade bara med ett halvt öra samtidigt som jag gick igenom tyskaglosorna i huvudet.

Eddies hus visade sig vara stort och modernt. Enorma fönster prydde bottenvåningen och jag undrade i mitt stilla sinne hur någon skulle vilja bo såhär som i ett akvarium.

Sophie ringde på dörrklockan och la sedan örat mot dörren.

"Han spelar redan", sa hon förnöjt och ryckte upp ytterdörren, "då hör han ingenting."

Jag kände mig nästan som en inbrottstjuv när vi hängde av oss jackorna och gick nerför källartrappan. Jag kunde inte hjälpa att tänka att allting i det här huset var fint, prydligt och avskalat och stylat. Tja, bor man i ett akvarium måste man väl ha ett fint innehåll att visa upp, antar jag.

Jag gick efter Sophie in till ett stort rum i källaren. Där fanns säker tio olika instrument, en pösig soffa och ett bord som liknade en liten bar. Mitt i rummet stod en lång och smal kille och spelade ett komplicerat gitarrsolo i högsta hugg. De svarta lockarna dansade på huvudet och de chokladbruna fingrarna rörde sig snabbt över strängarna. Mitt hjärta fick nästan en chock när han vände sig om och jag såg hans ansikte - han var bara så snygg. Mörka ögon, rak näsa, fyllig mun. Det kändes nästan som en sån där värdelös kärleksfilm när huvudrollsinnehavarna träffar varandra för första gången. Plötsligt går allt i slow motion och någon vacker melodislinga sipprar ut genom högtalarna... Okej, jag erkänner, jag drabbades av ett äkta chick flick moment. Men med det utseendet kunde det faktiskt inte hjälpas.

"Hej", sa Eddie med en beslöjande röst. "Jag hörde inte att ni kom."

"Tjena", svarade Sophie och log som vanligt. "Det här är Marielle."

"J...hej", sa jag och bet mig i tungan. Det var nära att jag hade sagt "jaså" på grund av min plötsliga romans.

"Kul att du kom", sa Eddie och jag märkte att han hade en hes röst. Sexigt. "Sophie, vi måste verkligen spela nu, jag har gjort musiken till den där texten du skrev."

"Du menar Together with Mary? Wow, jag bara måste få höra!"

Jag slog mig ner i soffan och satte mig lyckligt tillrätta och lyssnade när Eddie började spela en mystisk och tilldragande melodi. Jag skulle kunna sitta och lyssna hela kvällen.

EDIT: Ursäkta mig, men ett fel hade smygit sig in i texten som jag nu har ändrat. Vem som blir Lucia avslöjas inte imorgon, det avslöjas på måndag. Ursäkta mig, det ska alltså stå "på måndag" och inte "imorgon".

A/N: Asså, mina kapitel blir aldrig som jag tänkt dem. Men jag antar att det är det som är så roligt, att det är lite oförutsägbart. Jag har dock beslutat idag om en sak som garanterat kommer att hända om en sådär 10 kapitel eller nåt.

Jag stormade in i klassrummet och smällde igen dörren. Bosse hoppade till, märkte jag nöjt. Sedan gick jag irriterat bort och satte mig vid min vanliga plats bredvid Erika.

- Hej, Camilla, viskade Erika och log brett.

Hennes leende gjorde mig irriterad.

- Inte på humör, Erika, snäste jag tillbaka och vände bort mitt huvud.

Mina tankar flöt iväg till dagdrömmar när Bosse började prata om någon som typ heter Ester (varför skulle nån med ett så coolt namn som Ester hålla på med kemi eller fysik eller whatever, liksom).

Hur som helst, idag handlade mina dagdrömmar om 1) hur jag skulle kunna fixa så att Bosse blev avskedad och 2) om vem som skulle bli Lucia i år. Vem som blivit Lucia skulle avslöjas på måndag, men eftersom eleverna fått rösta fanns det egentligen ingen chans att jag inte skulle bli vald. Vem skulle de annars rösta på, liksom?

Precis när jag föreställde mig sjungandes med Luciakronan på mitt skinande blonda änglahår inför alla elever i matsalen, blev jag avbruten av att någon petade på min högra axel.

Jag vände mig irriterat åt höger:

- Ja?

- Vill du ha ett tuggummi, mimade Erika med en frågande blick.

Jag suckade ljudligt, blundade och drämde huvudet i bänken. Bosse stannade upp i snacket om Ester (slash careface, noob).

Jag öppnade ögonen och stirrade honom rakt i ögonen.

Han ruskade på sitt kala fula huvud och fortsatte att prata om Ester. Blä, tänkte jag och blundade igen.

***

Senare på dagen satt jag i matsalen (Erika hämtade min mat) och tittade på alla människor runt omkring mig. När jag lät mina ögon svepa mot ingången till matsalen såg jag Honom med stort H.

Den sötaste och snyggaste halv-norsken på denna sida av Antarktis. Förresten, jag tror till och med att han är den sötaste och snyggaste halv-norsken PÅ Antarktis.

Och det säger en hel del.

Hur som helst. Halvard gick in i matsalen med självsäkra kliv. Hans hår var glansigt med vax, hans vita v-ringade tröja var precis lagom tajt och hans byxor hängde precis lagom lågt på höfterna. Så jävla fin.

Pricken över i:t: skateboarden som han lutade mot matdisken. Man kan ju inte låta bli att gilla män som kan göra svåra saker som att åka skateboard.

Plötsligt skymdes Halvard av någonting. En tråkig T-shirt närmare bestämt. Det finns bara en stackare på hela skolan som alltid har på sig tråkiga T-shirts - Erika.

- Flytta på dig, idiot, du står i vägen, viskade jag irriterat.

- Oj förlåt, sa Erika och skyndade sig att ställa ner min mat framför mig och sen sätta sig på sin plats mitt emot mig med sin egen bricka.

- Jaha, så nu passar det sig, fräste jag surt och styrde återigen min blick mot Halvard. Nu var han färdig med att ta för sig mat.

Perfekt, tänkte jag. Om jag ser riktigt cool och ointresserad ut kommer han säkert att sätta sig vid mitt bord. Därför intog jag min coola-och-distanserade-pose och svepte stöddigt min blick över honom när han närmade sig.

Men han gick förbi. Fan också!

Därför blev jag väldigt förvånad och överrumplad när han efter att ställt ner sin bricka plötsligt vände sig om och log mot mig.

Nu reste han på sig och började gå mot mig.

Eftersom han absolut inte får tro att jag är intresserad av honom eller nåt, vände jag mig hastigt mot Erika som petade i sin mat och sa:

- Fort Erika! Låtsas som om jag sagt något jätteintressant!

Erika tittade upp från sina makaroner och köttbullar och gav mig en frågande blick.

- Fort! Skratta!

Hon skrattade lite tveksamt men det var för sent.

- Hej Camilla, sa Halvard och log som bara han kan. Hans hår glittrade i skenet från matsalens superfula lampor.

- Hej, sa jag långsamt till Halvard samtidigt som jag spände ögonen i Erika.

- Hej Halvard, började Erika utan att vänta på svar. Inte för att hon skulle fått nåt. Det är inte som att Halvard kan hennes namn. Varför skulle han lära sig det liksom. Sjukt onödigt. Finns ingen anledning över huvud taget. Erika är en nobody.

Eftersom Erika uppenbarligen inte skulle säga något mer fick jag ta saken i egna händer. Ska man alltid behöva göra allting själv?

- Visst berättade jag ett bra skämt alldeles nyss, Erika?

- Jo, det gjorde du, sa Erika och tittade ner på de äckliga makaronerna. Det var superkul.

Hon tittade upp.

- Det bästa jag hört på länge, fortsatte hon och log försiktigt mot Halvard.

- Coolt, sa Halvard och nickade. Men jag måste gå tillbaka till käket nu innan det kallnar. Vi ses!

Jag väntade tills Halvard var utom synhåll (och hörhåll) innan jag exploderade.

- Asså seriöst, Erika, halvskrek jag. Jag visste att du var dum i huvudet, men när blev din hjärna stulen av en babian på crack?

Erika såg på mig med ledsna ögon.

- Ah, du förstår ju ingenting, skrek jag riktigt högt den här gången och stormade ut ur matsalen och lämnade min bricka åt Erika att ta hand om.

Rätt åt henne, biatch.

Bilden idag (där uppe( på vår egna öppnande julkalender( den med julgranskulorna))) tillhör min berättelse, jag tror det ska föreställa rådhuset ( se ner( i min berättelse))? Men...ehm...ja...här är nästa kapitel av "Crystal Massacre".

Kapitel 2

De enorma dörrarna på den stora porten svängde sakta upp. Joshua stegade långsamt in och såg sig försiktigt omkring. Det är omöjlig att inte överaskas av salens skönhet varje gång man kom dit, vare sig det var första gången eller hundrade. Den vida byggnaden hade bara ett rum. Rummet användes bara som en sorts samlings sal för rådet som bestämde i byn. Fast det bara användes ungefär en gång i månaden hade invånarna inte snålat. Utifrån såg rådhuset ut att vara uthugget ur is. Solens sista strålar reflekterades mot "isen" och kastade ett skimmer av regnbågs färger över det närmaste landskapet.

Inomhus var det som att kliva in i ett palats. Högt i tak, gyllene pelare och gigantiska glittrande kristallkronor. De stora färgade fönstret på den bortre väggen kastade abstrakta skuggor över det blanka, pärlemor golvet. Joshua sprang ljudlöst över det hårda golvet. Hans skuggor slukade alla former och mönster runt omkring. När Joshua kom fram till det jättelika tomma altaret framför det väldiga fönstret duckade han snabbt under den mjuka, gyllene silkes duken. Väl liggandes där under bordet la han sig tillrätta och väntade.

Läsa, nju och kommentera :D


DEL 2 - Cash is king

TOM

- Fan va coolt!

- Vill du det seriöst!? Jag hinner precis se hur det glittrar av förväntan och lycka i hennes ögon innan hon kramar mig hårt.

BILL

- Du är ju fan sinnessjuk Tom! Jag känner hur jag blir arg men orolig på samma gång.

- Men lägg av, hur farligt kan det va. Hon e söt å sjyst. Du har aldrig blivit sur över mina träffar med fans. Tom ser utmanande på mig.

- Ja men, idiot! Jag rusar ut ur rummer, flyg förbannad över min brors jävla dumdristighet. Sju minuter senare, rädd, ledsen och förbannad, kliver jag ut genom ytterdörren och styr stegen bort från huset. Jag lirkar upp min mobil ur fickan och ringer en taxi.

NOELLE

- Noelle! Svarar jag när det hörs en igenkännande melodi spelas från min jackficka.

Mamma: Hej, Noe älskling. Det är mamma.

Jag: Jo, mamma jag hör det.

M: Älskling, hur är det i Tyskland.

J: Bra som vanligt, mycket skola dock. Jag korsar fingrarna och ler åt vetskapen att mamma inte kan se hur mycket jag ljuger om pluggandet. I sjävla verket hoppade jag av designlinjen efter en termin p.g.a tråkiga klass kompisar och för lätta kurser.

M: Du kommer väl hem till jultillställningarna.

J: Jag antar att jag inte har något större val, eller hur!

M: Lilla Noe, du vet att det här är väldigt viktigt för pappa, och massa viktiga människor kommer som vanligt.

J: Ja, jag vet, jag kommer och jag ska uppföra mig som den 17-åriga och mogna unga kvinna jag är.

M: Så ska det låta Noelle! Jag är så stolt över dig, pappa satte in lite pengar på ditt konto i eftermiddag så att du kan köpa dig någonting snyggt.

J: Okej, tack. Hälsa Aneko och Chione.

M: Det ska jag göra. Det ska bli så kul att träffa dig igen vännen, Chione har blivit så stor och hon pratar riktigt bra nu.

J: Det blir nog bra mamma, men nu måste jag gå, vi hörs.

M: Adjö älskling.

J: Hej! Jag viker ihop min mobil och suckar tugnt. Medan jag hasar fram till min dator som ligger i sängen tänker jag på min Syster Aneko och hennes lilla dotter Chione som jag inte träffat sen förra julen. Jag undrar om hon fortfarande hänger ihop med Phil som är Chiones pappa men en riktig jävla skitstövel.

När jag äntligen kommit in på mitt bankkonto blänger jag extremt surt på beloppet som är nyligen inlaggt. Siffrorna 1000$ blänger ilsket tillbaka mot mig.
-OCH DET HÄR TROR DU JAG SKA FIXA NÅGOT BRA FÖR! Skriker jag år min dator och drämmer den i täcket.

Den spännande HOST förtsättningen till Prinsens Resa. Kommentera mera förresten!

Fröken Betnäs och prins Karl hade nyss träffats på avenyn. Slottet stod i brand och prins Karls far var separerad, köttsligt fördärvad och död. Prins Karl var helt ensam i världen, förutom den nyfunna vännen fröken Betnäs, som ändå bara var med honom för att han skulle kunna rädda hennes föräldrar från en ond drake. Ja, ni hörde rätt. En ond drake. Det var nämligen ont om marshmallowssprutande godhetsdrakar, för de tycktes vara fruktansvärt allergiska mot koldioxid. En bråd död under denna industriella revolution (innan den industriella revolutionen).

- Prins Karl! Skulle inte du rädda mina föräldrar?

- Oj, hoppsan, glömde visst. Jag tänkte kasta lite sten på fönster nu när staden ändå är i upplopp, sade han och tog upp en tegelsten och kastade den mot godisaffären.

Fröken Betnäs harklade sig.

- Ehm... Staden är inte i upplopp. Allt är lugnt och tyst.

- Staden borde vara i upplopp, sanna mina ord. Kungen är död. Jag borde bli kung. Men vem kommer se till att det blir så?

- Det är nog bara du själv, min herre, sade fröken Betnäs.

- Tyst kvinna! röt prins Karl, precis som han lärt sig av sin far, innan han dog.

Fröken Betnäs ögon blev stora och tårfyllda. Var hon arg? Eller var hon ledsen? Kanske, kanske inte. Han slogs genast av dåligt samvete och sade:

- Jag ska hjälpa din familj och rädda dina föräldrar från draken. Så sant som att jag är Prins Kalle. Skapare till Kalles kaviar. Jag har mitt svärd och jag har mitt snöre. Inget kan gå fel.

Han lade händerna på höfterna och spände ut bröstet, han var en man nu. Eller, på väg att bli en man (enligt sägen blev man man då man slaktat sin första drake).

- Åh tack, prins Karl! utbrast fröken Betnäs och slängde armarna om prinsens hals.

Äventyret har börjat...

A/N: Titel passar inte riktigt längre men jag gillar den, så den får vara kvar. Det här kapitlet var faktiskt ganska roligt att skriva. Kapitlet utforskar relationen mellan Erika och jaget samtidigt som vi får se ett litet smakprov av deras skolmiljö. Ciao!

Angsty Piece: del 2,  Om naglar, festis och prov

- Min nagel hade fått en spricka och sen så minns jag inget mer förutom att jag typ grät aslänge, sa jag till Erika där vi stod i skolans väldigt tråkiga korridor.

- Är det sant? Du drömmer så konstiga drö..., började Erika men jag tystade henne med en skarp blick.

- Ett: jag skulle aldrig börja gråta över att mina naglar gick sönder. Vem bryr sig liksom. Plus att jag gråter aldrig.

- Det gör du vis...,

- Två: och du kallar dig min vän, fnös jag och inspekterade försiktigt mina naglar för typ tionde miljonte gången idag. En riktig vän skulle aldrig sagt så om mig.

Erika tittade ner i golvet med generade kinder.

- Whatever, sa jag. Gå och köp en festis åt mig eller nåt istället för att stå där och hänga med huvudet. Marsch iväg!

Erika lyfte på huvudet, nickade med rödkantade ögon och halvjoggade iväg mot cafeterian.

Jag suckade. Erika hade inte riktigt fattat det här med att vänskap går ut på att ge och ta. Aja, det kommer hon snart att lära sig, tänkte jag.

Plötsligt stod jag ensam i korridoren. Jag kollade på klockan innan jag långsamt började gå mot mitt klassrum. Jag hann precis sätta mig vid min vanliga fönsterplats (efter att shooat bort nån tönt) innan läraren stängde dörren.

- Det var nära ögat, Camilla, sa min lärare till mig. Se till att komma tidigare nästa gång.

Jag nickade oberört på ett coolt sätt och inspekterade än en gång mina naglar. Inte ett jack än, men dagen hade knappt börjat.

Det hördes en svag och försiktigt knackning på dörren. Det var Erika. Hon hade en päron-festis i den ena handen och hon tassade långsamt in i klassrummet och satte sig bredvid mig.

- Erika, du vet mycket väl att man inte får komma för sent, påpekade vår lärare.

- Du vet också att man inte får ta med sig festis in på lektionerna, sa jag och ryckte päron-festisen ur hennes hand. Perfekt, min favorit, tänkte jag.

- Jag lägger undan den här, sa jag sedan åt läraren som nickade matt.

- Är du dum i huvudet, viskade jag sedan till Erika. Du kan ju inte ta med en festis in på lektionen!

Jag suckade ljudligt.

- Men ja..., började Erika.

- Inga men. Bara du inte gör om det.

Läraren hade nu börjat predika om något tråkigt som typ kolväten eller kopplingsscheman. Whatever liksom, det är proven som räknas.

Så hade 40 minuter passerat och genom mina egna dagdrömmar om Seth Cohen och Lucas Scott kunde jag urskilja orden: prov och resultat. Det kunde bara betyda en sak: provresultat.

Jag hann precis öppna ögonen för att se en bunt med papper dimpa ner mitt på min bänk. Jag vände ivrigt på det.

VG- stod det i röd markeringspenna.

Men det måste varit något fel, för jag, JAG får inte VG- minus på prov. Jag får alltid MVG.

- Hallå, magistern, kan du inte räkna eller, frågade jag högt. Jag borde ha minst 124 poäng.

- Nja, jag kan väl ta en titt på det, svarade min lärare.

- Det är det minsta du kan göra när du räknat fel på mitt prov.

Min lärare reste sig upp från datorstolen vid katedern och gick mot min bänk.

- Shoo, Erika! Jag ska snacka provresultat här med Bosse. Du kan gå eller nåt. Gå till lunchen, eller inte. Eller gå dit och ta en plats åt mig.

Erika gick.

- Det verkar inte som om jag räknat fel, utbrast Bosse som räknat poäng medan jag pratade med Erika.

- Men jag måste ha MVG på det här provet, fräste jag irriterat.

- Det var inte MVG-resultat, svarade Bosse lugnt.

- Då får du se till att det är det då, sa jag långsamt och hotfullt.

- Hur menar du då?

- Argh, spottade jag. Hela den här skolan kryllar av inkompetenta lärare som inte ens kan sätta betyg! Det här ska jag berätta för pappa när jag kommer hem.

Sedan ryckte jag till mig min festis och mitt prov och rusade ut genom dörren efter att jag slängt provet i papperskorgen.

Det här skulle någon få betala för.

Kapitel 2 - Jaså

Idag när jag kom hem från skolan (jag var överlycklig för att mamma hade åkt iväg och hälsat på sin kompis och hon hade tagit Nido med sig vilket betydde att jag var ensam hemma) hann jag knappt hänga upp jackan förrän det ringde på dörren och Sophie stod där och log sitt drömska leende och undrade om jag ville följa med hem till henne.

"Visst", svarade jag utan entusiasm (jag hade glatt mig åt att jag skulle få ha huset för mig själv).

"Finemang", sa hon och log.

Det visade sig att hennes familj lever i något slags ständigt kaos. Redan i hallen möttes vi av ett genomskärande skrik och en pojke och en flicka kom utspringandes från köket och vidare upp för trappan.

"Det här ska du få faan för!" pep den lilla pojken.

"Äh, bry dig inte om dem", sa Sophie när hon såg min frågande blick. "Mina syskon bråkar hela tiden."

Efter bara tio minuters fikande visste jag att Sophie var sexton år, gick musikestet på gymnasiet, tyckte om att måla, prata i telefon, lyssna på gothmusik, sitta och dagdrömma, slasha Peter och Hiro i Heroes och måla sina naglar svarta. Hon var lätt att prata med och jag berättade om mig och flytten och mamma och Nido och Freud.

"Heter han verkligen Freud?" frågade hon och rynkade på ögonbrynen.

"Nej, Fred, men han är psykolog och tycker om att överanalysera saker så jag kallar honom det. Han gick tydligen omkring och väntade på Den Rätta och så kom min mamma och nu agerar de familjeliv för hela slanten. Fast Nido är faktiskt väldigt gullig, när jag var yngre önskade jag alltid mig ett syskon."

"Nido är ju värsta coola namnet."

"Mm." Jag undvek att säga att det var Freud som hade kommit på det, för om jag ska vara ärlig tycker jag inte om honom så mycket för han är en riktig mes.

Sophies scones var faktiskt jättegoda. Vi satt i köket och ignorerade totalt osämjan mellan syskonen, den stora hunden som liknade en ihopvirad dörrmatta som tiggde efter bröd och pappan i familjen som förvirrat stack in huvudet och frågade om vi hade sett hans pipa.

"Det är alltid liksom full fart här, jag brukar egentligen inte vara hemma så mycket." Hon tuggade eftertänksamt på brödet. "Mest är jag hos Eddie, min kompis, vi ska starta ett band ihop."

"Jaså", sa jag.

"Jag spelar synth och han gitarr, fast vi skulle behöva fler medlemmar."

"Jaså", sa jag.

"Spelar du något instrument?" hon tittade frågande på mig.

"Nej, men jag sjöng mycket när jag var liten, men sen blev det liksom innebandyn som jag satsade på.

Sophie tittade fundersamt på mig. Hon fingrade på ett hål i den svarta, stora tjocktröjan och intog det där drömska leendet igen. Hon såg faktiskt lite dum ut när hon hon satt sådär, stirrandes ut i ingenting med munnen halvöppen.

"Du borde komma och lyssna någon gång när vi spelar", sa hon.

"Jaså", sa jag. "Jag menar, det skulle vara kul."

"Vi spelar nästan bara gothisk musik. Jag skriver texterna och Eddie musiken. Vi är inne på det där med övernaturliga saker. En gång försökte vi tillkalla en ande och Eddie är jätteinne på att vi ska sälja våra själar till djävulen."

"Jaså", sa jag.

Sophie log. "Visst, han låter lite konstig, men han är jättesnäll, du kommer att älska honom."

"Jaså", sa jag och undrade vad det var för slags människor de där två var egentligen.

Sophie la huvudet på sned. "Säger du aldrig någonting annat än `jaså´?"

- Då ses vi på festen ikväll, undrade Erika frågande.

- Absolut, svarade jag. Hoppas att Halvard är där!

- Jag lovar att han kommer att vara där. Gud asså, han har verkligen spanat på dig hela veckan!

- Nä, så säger du bara, sa jag och viftade med handen.

- Nämen Gud, asså jag lovar. Heders-promise, liksom.

- Äsch, whatever, vi ses ikväll!

Trots att jag invände mot Erika visste jag att hon hade rätt. Halvard hade verkligen spanat på mig. Men man vill ju inte verka bortskämd och arrogant. Men seriöst, vem skulle inte vilja ha mig, tänkte hon och slängde med håret i motvinden där jag gick hem på cykelbanan.

När jag kom hem åt jag två gurkskivor (man vill ju inte rubba figuren) och satte mig framför TV:n. Efter typ en timme eller nåt bestämde jag mig för att ta en dusch. Efter det skulle jag måla mina naglar.

Efter duschen satte jag mig framför TV:n igen och tog fram min nagelfil.

Jag tittade på mina naglar.

Det var då jag upptäckte det.

Min tumnagel hade ett jack.

- Helvete!

Där rök min kväll. Den dagen då jag, JAG, skulle gå på fest med ett jack i nageln - eller ännu värre – med en kort nagel skulle aldrig komma. Hela mitt liv var förstört!

Jag la mig på vardagsrumsgolvet i fosterställning och grät.

Hela kvällen låg jag där, medan mina vänner hade det trevligt på festen.

Jag hade aldrig känt mer sorg.

Hej alla barn! Och alla vuxna med barnasinnet i behåll! (Nej, ni torra skinntrallare får ingen hälsning.) Jag, Hanna, har skrivit/håller på att skriva en berättelse om en framtida konung av Sverige. Det är en juletidshistoria, en saga, en fiktionär berättelse, skriven med karaktär och smakrika behag. Typ ett lite komiskt drama. Läs och njut! Läs och njut! (Och kommentera gärna.)

Det var en tidig morgon 1692. Dimman låg tät och prins Karl var kall och kylan bet i hans kinder där han vandrade längs avenyn. Han önskade att slottet inte brann. Kungen hade sagt att han inte fick bli konung av monarkin Sverige. Nej, de hade inte haft ett förhållande. De var allra bästa vänner. Och kungen var förvånande nog prinsens far. Trodde de i alla fall. Kungens nyckelben låg i spillror längs avenyn och prins Karl sparkade ursinnigt på en tom konservburk som flög ända till Frankrike.

Frankrike var ett gammalt land där julafton firades varje eftermiddag klockan sex, hade han hört, av Kungen. Polisen hade stormat palatsen. Tagit varenda pryl. Varenda sak. Vartenda barndomsminne han haft. Han var fem vårar. Och Kungen var död. Och slottet stod i lågor. Prins Karl var ledsen.

- Nämen hur är det fatt lille pojke? sade en flicka plötsligt och lade sin hand på hans axel.

Det var en vacker flicka i sena tonåren. Karl var mycket duktig, även med sina fjuttiga fem år, att bestämma åldrar på människor. Denna 19-åring var mycket söt med gyllene lockar och röda kinder. Hon såg allvarligt på honom och upprepade sin fråga.

- Pappa är död, sade han. Pappa är död.

- Kära nån..., mumlade hon och släppte hans axel.

Karl följde henne med dött med blicken. Hon vände sig om, sträckte på ryggen och knöt näven. Det såg ut som att hon skulle hålla ett historiskt tal av något slag.

- Är det denna dag då monarkin Sverige blott ligger på sina bara knän och ber till en ack så liten pojke att styra? ...Ack, kungen är död. Ack och ve.

Flickan svimmade som en äkta dam i prins Karls pyttesmå armar. Han var mycket stark för sina ynka fem år, och hon vägde ingenting.

Han drog fram sin lilla kungapenis och urinerade i hennes medvetslösa ansikte. Hon vaknade till med en svag hostning.

- Är du min kung nu?

Han nickade tveksamt.

- Vad är ditt namn?

- Betnäs, fröken Betnäs. Ska du rädda mig från draken utanför mitt hus nu? Min moder och min fader är instängda. Det är din uppgift som kung att rädda oss va?

- Ja, det verkar stämma, sade pojken och knöt på handen på samma vis som fröken Betnäs gjorde innan hon svimmade. Jag ska göra allt jag kan.

Fröken Betnäs reste på sig och sträckte ut sin hand för honom att ta. Han tog den och de vandrade hand i hand längs den kullerstensprydda avenyn. Det var dimmigt, en tidig december. Livet hade bytt riktning precis lika fort som inte var möjligt.

Framför det öde slottet låg en tiggare.

- Ge mig pengar..., bad han ynkligt.

Prins Karl, som var en godhjärtad pojke, gav inga pengar. För han hade inga längre. Det enda han hade var sitt svärd, som klängde fast vid hans nakna kropp i ett ynkligt snöre.

- Jag har inget kvar, fröken Betnäs. Ingenting kvar, sade prinsen sorgset.

- Nämen min prins! Du har ditt namn, ditt ämbete och ditt svärd kvar! Ditt mod, din ära och din stolthet!

- Fröken har sannerligen höga tankar om mig. Men jag vill faktiskt bara se på Svampbob Fyrkant.

- Oj... Jag förstår, sade fröken och verkade besviken på prins Karl som hon tydligen hade så höga tankar om.

Prins Karl förstod att han var ensam i hela den mörka världen. Vad skulle han ta sig till? Palatset stod i brand, långa lågor slickade väggarna och klädde stenen i svart sot. Det började snöa och prins Karl huttrade till, han hade trots allt bara ett snöre på sig. Ett ynkligt snöre.

Hej!

Här kommer första delen av min julkalender Bloody Mary Christmas. Namnet är en "ordlek" som jag hoppas att ni förstår, gör ni inte det kommer det framgå senare i kalendern. Genren är drama och lite skräck. Första kapitlet är bara en inledning, men de mystiska sakerna kommer, jag lovar... Jag hoppas att någon gillar den, även fast den är lite random...^^

Nu säger jag precis som Fanny; läs, njut och kommentera

Enjoy!

Kapitel 1 - När jag träffade cigarettjejen

Huset var fult. Det såg ut som vilket svenskt radhus som helst, rött med vita knutar. Har man betalat två miljoner för en kåk borde man faktiskt få valuta för pengarna, tycker man.

   Jag stirrade bistert upp på huset genom bilrutan när vi svängde in på gatan, som enbart bestod av de röda radhusen på bägge sidorna. Mamma och Freud tjattrade på och skyndade sig ut ur bilen som om de var två barn på julafton. Jag suckade, drog bort en brun hårslinga från ansiktet och steg ut i det bittra kalla decembervädret.

   På verandan på huset till höger om vårt stod en liten tjej och rökte en cigarett och stirrade drömskt ut i fjärran. Hon verkade inte ha tagit någon notis om att vi hade anlänt och var på väg att flytta in. Jag glodde misstänksamt på henne, hon kanske var hög.

   "Är det inte underbart!" utbrast mamma glatt. Hon hivade upp Nido i famnen och stapplade med farligt osnörda skor in i huset, tätt följd av Freud.

   Jag slängde ännu ett ögonkast på tjejen med cigaretten. Hon verkade ha upptäckt att jag existerade för hon tittade åt mitt håll. Omsorgsfullt rökte hon ut fimpen, slängde den sedan på marken och trippade nerför trädgårdsgången. Hennes tre lager förstora jacka prasslade när hon gick fram till mig med bestämda steg.

   "Hej", sa hon och log. Hon klippte med ögonfransarna som stöddes av ett tjockt lager eyeliner. Det korta håret var i en orange-röd färg som knappast var naturlig och stora dödskalleringar dinglade i öronen. Alternativstil here we come. "Så det är ni som flyttar in här bredvid?"

   Hm, ja. Var inte det lite uppenbart?

   "Jag heter Sophie", fortsatte hon och sträckte fram en smal hand.

   "Marielle." Det kändes konstlat att skaka hand med någon i min egen ålder, men Sophie bara log och tittade nyfiket mot mig med sina genomträngande gröna ögon.

   "Gillar du scones?" hon tittade uppfordrande på mig.

   "Va?" Jag rynkade på ögonbrynen och denna konstiga fråga, "jo... det gör jag."

   "Bra, för vi har en massa hemma för jag bakade en hel laddning igår." Hon suckade dramatiskt och fortsatte; "det är ingen som orkar äta upp dem. Du kan väl komma över någon dag på en fika?"

   "Visst", sa jag osäkert. Den här tjejen var inte lite rättfram.

   "Finemang." Hon drog den tjocka svarta jackan tätare omkring sig när en vindpust svepte förbi. "Då ses vi då."

   Hon gick tillbaka till sitt eget hus och jag undrade konfunderat vilka slags typer det var som egentligen bodde här. Sekunden därefter hörde jag en hög smäll, ett skrik och min mamma som svor.

   "Fan in i jävla helvete!..."

   "Men Helena!" hördes Freuds chockade röst, "det var ju glas i den där kartongen. Finporslinet!"

   "Satans jävla marodörlåda..."

   Jag suckade och skakade på huvudet åt min mammas vanliga klumpighet och gick in efter dem i huset.

Min historia är lite random men det skyller jag helt och hållet på de andra fyra författarna, fråga inte varför för du kommer inte att få ett svar. Första kapitlet är som en prolog det är därför den är så kort. En annan anledning till varför den är så kort är för att jag fortfarande inte har en riktig handling. Så...allt kommer att gå åt helvete. Men läs för all del och komentera om du vill.


1. Början

Joshua tittade sorgset ut över den frusna sjön. Snön dalade lugnt och stilla ner och lade sig lika lugnt och stilla på hela det drömlika landskapet.
Han skakade det blöta flingorna ur sina korpsvarta lockar och blinkade bort vattendropparna som klängt sig fast på ögonfransarna. Det här var nog en utav de sista dagarna, om inte den sista, där han skulle kunna sitta för sig själv i lugn och ro utan att behöva bry sig om något, men han kunde bara inte slappna av!
Den stora dagen närmade sig allt mer men det verkade inte oroa någon annan än han själv. På självaste julafton skulle helvetet bryta ut och det enda invånarna i den lilla byn kunde tänka på var om de skulle ha tillräckligt mycket pynt på den stora granen mitt i stan. Joshua ställde sig sakta upp från den snötäckta bryggan och började springa över isen tillbaka mot byn. När han nådde skogsbrynet stannade han till och tittade upp mot skyn.
Snön föll fortfarande lika långsamt och stilla som den hade gjort hela dagen. Med en sista djup suck fortsatte han framåt.

Del 1 - En julklapp

TOM

- Hej, du! Jag lägger min hand på axeln som tillhör en brunhårig tjej som står och tittar på örhängen. Hon rycker förvånat till och vänder sig hastigt om.

- Shit vad du skräms! Säger hon och sätter handen mot hjärtat.

- Oj! Sorry, jo till saken. Du tror inte du skulle kunna hjälpa mig att hitta en present? Jag vet att du inte jobbar här, eller gör du det? Hastigt lät jag min tunga vidröra ringen i min underläpp samtidigt som jag avfyrade en av mina gnistrande blickar.

- Sant, jobbar inte här, dårå? Hon rynkar sina ögonbryn lite gran och tittar smått förvirrat smått intresserat på mig.

- Jo alltså, jag måste hitta en julklapp, till min bror, som älskar smycken, och jag vet inte vad jag ska köpa! OCH det är minst 30 personer i kö redan! Jag framhäver ett lätt desperat ansiktsuttryck och försöker med hjälp av någon sorts tankekontroll övertala henne att hjälpa mig.

- Okej, men du borde väl känna din bror bättre än vad jag gör. Hon ler lite samtidigt som hon flyttar sig en bit bort ifrån stället med de dyra örhängen hon just granskat.

- Jag é dig evigt tacksam! strålar jag.

- Ta det lugnt, vi har inte hittat någonting än. Vad hade du tänkt för prisklass? Det mesta här inne är äckligt dyrt!

- Pengarna spelar ingen roll, det viktigaste är att det är någonting han inte redan har, kom så letar vi. Utan att tänka så fattar jag tag i hennes hand och drar med henne till ena enden av butiken. Vi börjar här och jobbar oss ditåt. Jag nickar bort åt andra hållet medan jag ler lite och skjuter upp kepan en bit.

- Okej! Förtfarande förvirrad följer hon med mig till den bortre delen där de har ringar och halsband för killar.

1 timme senare!

- Han kommer älska det! Nu strålar jag verkligen på riktigt.

- Det var så lite så, men dyrt vart det! Hon ler lite generat.

- Strunt i det, jag har råd. Jag flinar lite och byter snabbt samtalsämne. Vad heter du då, det kanske jag borde frågat tidigare men jag ver verkligen desperat efter en julklapp. Jag ser lite skamset på henne.

- God dag min bäste herre mitt namn är Noelle! Hon strålar av energi när hon checkt sträcker fram handen mot mig.

- Så Noelle är frökens namn! Säger jag med "gammaldags" stämma i rösta.

- Hur var herrns namn? Hon niger lite.

- Tom var namnet! Jag ler och bugar djupt.
- Okej skämt åtsido! Hennes bubblande skratt rammalr ur hennes mun när hon slår sig ner på en bänk just utanför butiken.

BILL

- Men kom då såskopp! Suckar jag tyst för mig själv. Varför ska man alltid måsta vänta på den lilla pojken! Långt borta skymtade jag tillslut en välbekant kille med välbekant gångstil.

- Tjena bro! Tom slår sig ner på stolen mittemot mig och dricker djupa klunkar ur min cola flaska.

- Det é tacken för att man fått vänta! Säger jag surt och rycker åt mig min flaska igen.

- Sorry Bill men det e faktiskt inte mitt fel att jag är sen. Säger han urskuldande.

- Nähä, vems är det då? Mitt kanske! Morrar jag.

- Tänk för att det är så, ditt fel. När jag möter hans blick möts jag även av ett stort grin.

- Hur fan kan det va mitt fel!?

- Det är väl inte mitt fel att du måste ha en julklapp och inte fan va det så lätt att hitta något som du inte redan har eller som var för fult.

- Jaja! Suckar jag, va ska vi fika?

- Inte vet jag vad du vill ha men jag vill ha en cola och någon bakelse! Hela Toms ansikte spricker upp i ett jätte leende och jag kan inte låta bli att slratta åt min brors stora aptit.

NOELLE

Några dagar efter jag träffat pojken som hette Tom åker jag in till shopping centret igen för att hitta någonting som jag kan bära på familjens julfest, dit alla pappas vänner kommer. Jag strosar runt bland klädbutikerna när någon plötsligt lägger en hand på min axel.

- Men se är det inte fröken Noelle! framför mig står han och bugar sig djupt.

- Du måste sluta skrämmas Tom! skrattar jag.

- Förlåt. Han ser genast väldigt generad ut.

- Behöver du hjälp igen, till flickvännnen den här gången?

- Nej, har ingen flickvän. Han ler och sätter sig ner. Jag såg dig och ville bara tacka än en gång för hjälpen och undrar om det finns nått jag skulle kunna hjälpa dig med? Gentjänst du vet.
-Vet inte riktigt... jag måste funderar en stud. Jag vet! utropar jag plötsligt och skiner upp.

"f.o.m idag (1 dec) kommer 5 unga tjejer, alla med sin speciella författar talang att skriva var sin julklender. De kommer att publicera ett kapitel var om dagen och allt som allt blir det alltså bli fem delar/dag. Varje enskilld julkalender kommer att ha 24 delar 1-24 dec.

5 helt olika berättelser av 5 unika tjejer mellan 16 och 17 år, det blir en berättelse för varje smak."

----

Ha en bra 1 December!

/Författarna