Angsty Piece: del 3, Halvard av EMMA
EDIT: Ursäkta mig, men ett fel hade smygit sig in i texten som jag nu har ändrat. Vem som blir Lucia avslöjas inte imorgon, det avslöjas på måndag. Ursäkta mig, det ska alltså stå "på måndag" och inte "imorgon".
A/N: Asså, mina kapitel blir aldrig som jag tänkt dem. Men jag antar att det är det som är så roligt, att det är lite oförutsägbart. Jag har dock beslutat idag om en sak som garanterat kommer att hända om en sådär 10 kapitel eller nåt.
Jag stormade in i klassrummet och smällde igen dörren. Bosse hoppade till, märkte jag nöjt. Sedan gick jag irriterat bort och satte mig vid min vanliga plats bredvid Erika.
- Hej, Camilla, viskade Erika och log brett.
Hennes leende gjorde mig irriterad.
- Inte på humör, Erika, snäste jag tillbaka och vände bort mitt huvud.
Mina tankar flöt iväg till dagdrömmar när Bosse började prata om någon som typ heter Ester (varför skulle nån med ett så coolt namn som Ester hålla på med kemi eller fysik eller whatever, liksom).
Hur som helst, idag handlade mina dagdrömmar om 1) hur jag skulle kunna fixa så att Bosse blev avskedad och 2) om vem som skulle bli Lucia i år. Vem som blivit Lucia skulle avslöjas på måndag, men eftersom eleverna fått rösta fanns det egentligen ingen chans att jag inte skulle bli vald. Vem skulle de annars rösta på, liksom?
Precis när jag föreställde mig sjungandes med Luciakronan på mitt skinande blonda änglahår inför alla elever i matsalen, blev jag avbruten av att någon petade på min högra axel.
Jag vände mig irriterat åt höger:
- Ja?
- Vill du ha ett tuggummi, mimade Erika med en frågande blick.
Jag suckade ljudligt, blundade och drämde huvudet i bänken. Bosse stannade upp i snacket om Ester (slash careface, noob).
Jag öppnade ögonen och stirrade honom rakt i ögonen.
Han ruskade på sitt kala fula huvud och fortsatte att prata om Ester. Blä, tänkte jag och blundade igen.
***
Senare på dagen satt jag i matsalen (Erika hämtade min mat) och tittade på alla människor runt omkring mig. När jag lät mina ögon svepa mot ingången till matsalen såg jag Honom med stort H.
Den sötaste och snyggaste halv-norsken på denna sida av Antarktis. Förresten, jag tror till och med att han är den sötaste och snyggaste halv-norsken PÅ Antarktis.
Och det säger en hel del.
Hur som helst. Halvard gick in i matsalen med självsäkra kliv. Hans hår var glansigt med vax, hans vita v-ringade tröja var precis lagom tajt och hans byxor hängde precis lagom lågt på höfterna. Så jävla fin.
Pricken över i:t: skateboarden som han lutade mot matdisken. Man kan ju inte låta bli att gilla män som kan göra svåra saker som att åka skateboard.
Plötsligt skymdes Halvard av någonting. En tråkig T-shirt närmare bestämt. Det finns bara en stackare på hela skolan som alltid har på sig tråkiga T-shirts - Erika.
- Flytta på dig, idiot, du står i vägen, viskade jag irriterat.
- Oj förlåt, sa Erika och skyndade sig att ställa ner min mat framför mig och sen sätta sig på sin plats mitt emot mig med sin egen bricka.
- Jaha, så nu passar det sig, fräste jag surt och styrde återigen min blick mot Halvard. Nu var han färdig med att ta för sig mat.
Perfekt, tänkte jag. Om jag ser riktigt cool och ointresserad ut kommer han säkert att sätta sig vid mitt bord. Därför intog jag min coola-och-distanserade-pose och svepte stöddigt min blick över honom när han närmade sig.
Men han gick förbi. Fan också!
Därför blev jag väldigt förvånad och överrumplad när han efter att ställt ner sin bricka plötsligt vände sig om och log mot mig.
Nu reste han på sig och började gå mot mig.
Eftersom han absolut inte får tro att jag är intresserad av honom eller nåt, vände jag mig hastigt mot Erika som petade i sin mat och sa:
- Fort Erika! Låtsas som om jag sagt något jätteintressant!
Erika tittade upp från sina makaroner och köttbullar och gav mig en frågande blick.
- Fort! Skratta!
Hon skrattade lite tveksamt men det var för sent.
- Hej Camilla, sa Halvard och log som bara han kan. Hans hår glittrade i skenet från matsalens superfula lampor.
- Hej, sa jag långsamt till Halvard samtidigt som jag spände ögonen i Erika.
- Hej Halvard, började Erika utan att vänta på svar. Inte för att hon skulle fått nåt. Det är inte som att Halvard kan hennes namn. Varför skulle han lära sig det liksom. Sjukt onödigt. Finns ingen anledning över huvud taget. Erika är en nobody.
Eftersom Erika uppenbarligen inte skulle säga något mer fick jag ta saken i egna händer. Ska man alltid behöva göra allting själv?
- Visst berättade jag ett bra skämt alldeles nyss, Erika?
- Jo, det gjorde du, sa Erika och tittade ner på de äckliga makaronerna. Det var superkul.
Hon tittade upp.
- Det bästa jag hört på länge, fortsatte hon och log försiktigt mot Halvard.
- Coolt, sa Halvard och nickade. Men jag måste gå tillbaka till käket nu innan det kallnar. Vi ses!
Jag väntade tills Halvard var utom synhåll (och hörhåll) innan jag exploderade.
- Asså seriöst, Erika, halvskrek jag. Jag visste att du var dum i huvudet, men när blev din hjärna stulen av en babian på crack?
Erika såg på mig med ledsna ögon.
- Ah, du förstår ju ingenting, skrek jag riktigt högt den här gången och stormade ut ur matsalen och lämnade min bricka åt Erika att ta hand om.
Rätt åt henne, biatch.
HAHAHA, asså Emma! Det här var hypersuperbra! Stackars Erika, och så klockrent med ful T-shirt och så klockrent pinsamt när Halvard kom till deras bord och så galet roligt med Ester och jag typ dog av flabb när jag läste om Antarktis.
HAHAH asså eeemmmma! jag sitter å jgarvar i köket å katterba tittar konstigt på mig (A)