Min Julkalender

JA JAG HAR EN PLAN MED DET HÄR, DET ÄR DÄRFÖR DET ÄR SÅ TRÅKIGT BAKSLORTAR!

OCH FÖRRESTEN ÄR DET INTE WANNABE SHREK!!

Prins Karl vaknade. Det var sen förmiddag och himlen låg som en vit slöja av ljus ovanför honom. Inte för att han såg himlen, men han såg ljuset som reflekterade i snön och studsade mot alla väggar.

Fast det fanns inga väggar... Han var inte inne bland stadens gränder längre. Han såg inga hus alls. Han såg träd. Och åkrar. Han var utanför ringmuren. Så långt bort hade han aldrig tidigare varit.

I nästa stund insåg prins Karl att han blev buren. Och att någon klämde på hans bara rumpa.

- Godmorgon, sade häxan med sin reumatiska röst som skar som böldpest i prins Karls öron.

Det kom blod ur öronen.

- Så här mycket snö var det inte förut, sade han därför.

- Du har sovit i 6 dagar, lille paddtorsk, svarade hon hånfullt.

Allt häxan sade lät hånfullt. Hon var ju trots allt evil.

- Släpp ned mig! Häxa! beordrade prins Karl med inte ens en tillstymmelse till auktoritet i tonläget.

Hon skrockade (hånfullt) och slängde ned honom i en snödriva. Det var lite kallt, eftersom att prins Karl var naken (förutom snöret och svärdet), men det var inte alls lika kallt som det borde ha varit. Prins Karl antog att det var för att han var en prins, men egentligen var det för superstyrkan han fått av häxans förtrollning.

Han reste sig upp och blängde på häxan.

- Vart har du fört mig?

- Utanför familjen Betnäs hus. Det är dags att döda draken, svarade hon och vips så var hon borta.

Prins Karl svalde och vände sig sakta om. Han möttes av en varm andedräkt av eld. Det kändes som en ljuv sommarvind; man måste verkligen vara tålig som prins, tänkte han.

Draken var ilsket röd och dess fjäll skimrade som diamanter på Guldfynd. Prins Karl lossade svärdet från snöret och höjde det ovanför sin näsa. Det kändes som en fjäder i hans hand, till skillnad från känslan av att lyfta en blåval.

- Kyss mig, sade draken.

Prins Karls haka föll ned i marken och han sade:

- Va?

Han kunde inte tro sina öron.

- Jag har väntat på dig så länge, morrade draken, du är min själsfrände.

Prins Karl fattade inte.

- Nej, jag är en prins, sade han.