Min Julkalender

Dagens bild (4 dec, tillhör mitt kapittel)

Kapitel 4

När jag gick i femte klass fick vi en uppgift i skolan att skriva en dikt om vår favoritplats. Min gick ungefär såhär:

Det är aldrig tyst

Rösterna blir till eko i den öppna salen

Barn som skriker

Gympaskor som gnisslar efter en tvärnitning

Domaren som blåser i visselpipan

Känslan av spänning

Av gemenskap, av laganda

Av "nu ska vi klara det här"

Av adrenalin som flödar i kroppen

Och så lukten,

den fräna lukten av svett

Jag minns att alla bara stirrade på mig när jag läste upp den i klassen och de flesta tjejerna kunde bara inte fatta att min favoritplats var en gympasal. Det är faktiskt något speciellt med dem. Idag när jag kom in i omklädningsrummet träffade jag Hanna, Fanny och Emma som hälsade på mig med glada röster. Vi drog på oss träningskläderna under ett ivrigt diskuterande om huruvida vår lärare i svenska, Terese, har gjort en bröstförstoring eller inte. Hanna var stensäker på att Terese hade gjort det, men hon tror ju också å andra sidan att biologiläraren egentligen är en robot från yttre rymden, så man ska aldrig lita på hennes omdömen. Jag knöt skorna och sa att Terese nog har gjort en förstoring men på grund av att hon egentligen är en man som har gjort ett könsbyte.

   Det är fina pratstunder vi har.

   Vår innebandytränare heter Roger och är ganska sträng och har en stor och yvig mustasch. Han ser alltid på laget med en bister uppsyn och börjar "jaha, då var vi samlade..." varenda gång. Vi brukar alltid härma honom och skratta ihjäl oss när han inte är där.

   Idag såg han extra bister ut och körde igång med sin vanliga replik. Sedan spred vi ut oss på golvet för att börja med uppvärmningen.

   "Jag slår vad om att Roger egentligen är världens mes inuti och älskar att äta äppelpaj", viskade människoanalysen Hanna till mig.

   Jag fnissade och försökte dölja ett skrattanfall. Om Roger upptäckte att vi var oengagerade riskerade vi en smärre utskällning.

   "Eller så kanske han har sålt sin själ till djävulen."

   Jag nickade fundersamt och tänkte på den där Eddie som Sophie hade berättat om, han som var så jätteinne på att sälja sin själ till djävulen. Jag log åt en inre bild som jag fick i mitt huvud där en manlig variant av Sophie knäböjde framför djävulen Roger. Synen fick mig att skratta högt och Roger riktade omedelbart blicken åt mitt håll.

   "Och vad är det som är så roligt?" brummade han med en skräckinjagande röst.

   Oops.