Min Julkalender

Kapitel 9

"Marielle! MARIELLE!"

   Jag slog förvirrat upp ögonen och såg med en suddig blick Sophies huvud som lutade sig över mitt.

   "Herregud, är du okej?"

   Hennes ansikte blev klarare och klarare framför mina ögon, och jag kunde se Eddie som stod bakom henne. Jag blev plötsligt medveten om att jag låg ner på golvet och satte mig hastigt upp.

   "Ta det lugnt", sa Eddie med sin hesa röst.

   Jag satt inne på toalettgolvet och Sophie stod på huk bredvid mig. Plötsligt kom minnena flödande tillbaka in i mitt huvud och jag mindes med fasa den hemska skuggan i spegeln. Hade jag verkligen sett Bloody Mary? Det hela blev en chock och jag kände hur tårarna började rinna nerför kinderna. Sophie gav mig en kram och hjälpte mig upp. Vi gick in i vardagsrummet och jag kollapsade ner i soffan. De andra tittade oroligt på mig och jag slöt ögonen för att undvika deras tårar.

   "Vad var det som hände egentligen?"

   "Vi hade tänkt fråga dig samma sak", sa Sophie försiktigt. "När du hade sagt orden tre gånger blev det helt tyst en stund, sen hörde vi bara ett skrik och en duns. Vi slet upp dörren och du låg avsvimmad på golvet."

   "Jaså", sa jag.

   Sophie tittade oroligt på mig. "Vill du ha lite vatten?"

   Jag nickade fast jag egentligen inte var särskilt sugen och hon hoppade upp och sprang in i köket för att hämta.

   Eddie satte sig ner bredvid mig. Jag tittade instinktivt bort från honom, det var knappast såhär jag hade föreställt mig att jag skulle bli tröstad efter leken.

   "Du såg någonting, eller hur?" sa han lågt.

   Jag tvekade men nickade sedan, fortfarande utan att möta hans blick.

   "Vad?"

   "Typ... en skugga eller något. Sen blev allt svart och jag vaknade på golvet och allting var alldeles suddigt."

   Jag såg i ögonvrån hur han nickade. Han satt framåtlutad med armbågarna stödde mot knäna och händerna sammanflätade. Han såg bister ut.

   "Det... är nog ingen tvekan om saken. Det verkar som om du verkligen är synsk."

   Jag suckade och satte händerna för ansiktet. Att jag var synsk var verkligen det sista jag ville höra just nu.

Kapitel 8

Det var ett långt och smalt rum, endast belyst med facklor som dansade på de grottliknande väggarna. I ena änden av rummet fanns en stor ekdörr som sakta öppnades. En flicka med gyllene lockar klev in, släpandes på något som verkade vara alldeles för tungt för henne. Hon gav inte upp utan tog i av alla krafter och fick med sig sin last till andra änden av rummet. Där satt en gammal och maktfull man i en chinzfåtölj och betraktade flickan.

   "Vad har du där?" frågade han med en djup röst och tittade ner på byltet. Det var ett männskobarn som låg där på golvet, avsvimmad, med de bruna håret liggandes runt ansiktet.

   "Fångst", svarade flickan med de gyllene lockarna. "Jag lyckades få med mig henne innan hon smet."

   "Duktigt flicka", viskade mannen och log ett gnistrande leende. "Hon kommer att bli mycket användbar."

   "Vad vill du att jag ska göra av henne?"

   Mannen sträckte sig efter en liten kniv med skarpa eggar som låg på en hylla nära chinzfåtöljen och gav den till flickan.

   "Märk henne", sa han allvarligt. "Märk henne, och skicka henne sedan tillbaka."

   "Tillbaka?" flickan med de gyllene lockarna så alldeles förfärad ut. "Men jag har ju just..."

   "... Ta det lugnt", försäkrade han henne. "Var inte orolig, flickans tid kommer. Se bara till att hon får märket."

   Flickan med de gyllene lockarna nickade och böjde sig ner över fångsten med kniven i handen. Sakta och bestämt drog hon den skarpa eggen över männskobarnets hud, och blod sipprade ner på det kalla stengolvet.


Dagens bild hör till detta kapitel

Kapitel 7

"Okej", sa Sophie, "vem ska gå in först?"

   Vi var hemma hos Eddie igen, redo för det fruktade The Bloody Mary Game. Jag hade medvetet tagit på mig mitt turkosa linne som hade mycket urringning. Om Eddie faktiskt skulle trösta mig ville jag vara säker på att han fick se så mycket som möjligt av mig.

   Eddie log spjuveraktigt. "Damerna först", sa han och gjorde en gest mot badrummet.

   "Gud nej", sa Sophie och backade. "Jag vill inte gå först."

   Eddie tittade på mig. Jag log utmanande tillbaka och tog chansen att sätta min plan i verket.

   "Jag kan gå först", sa jag modigt.

   Sophies ögon blev runda som tennisbollar. "Säkert? Shit, jag vet verkligen inte om jag vågar."

   Om hon inte hade tagit det hela så seriöst hade hon kanske varit lite modigare. De där båda måste verkligen skaffa sig nya intressen. Igår kväll när jag skulle somna hade jag dagdrömt om att jag lärde Eddie att spela innebandy. Jag lärde honom att finta på bästa sätt och han log tacksamt för all hjälp.

   "Okej", sa Eddie och höll upp badrumsdörren. "Varsågod och ta plats."

   Jag gick in i det lilla badrummet som endast var upplyst av ett värmeljus. Sophie tittade vördnadsfullt på mig och Eddie flinade innan han stängde dörren.

   Jag vände mig mot spegeln och mötte mitt eget avlånga ansikte som stirrade tillbaka på mig. Det axellånga bruna håret var uppsatt i en hästsvans som vanligt, de bruna ögonen inramades av mascara och den breda munnen pryddes av läppglans.

   "Hur känns det?" ljöd Sophies röst på andra sidan dörren, och Eddie sjyssade henne.

   "Bra", svarade jag entusiastiskt. "Jag är redo att börja."

   Jag harklade mig och sa högtidligt "Bloody Mary" till spegeln. Jag lyssnade efter de andras röster men det var nu knäpptyst utanför badrummet.

   "Bloody Mary", mässade jag i samma djupa stämma och njöt av hur jag inbillade mig att Sophie stod på andra sidan dörren, helt askgrå i ansiktet.

   Jag väntade med att säga orden en tredje gång för att dra ut på spänningen. Jag kände mig nästan lite upprymd själv och stirrade in i spegeln.

   "Bloody... Mary."

   Det var som om tiden stod stilla. Jag väntade på att de andra skulle säga någonting för jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Det här var klimaxet i min plan, det var nu jag skulle skrika och störta ut ur badrummet och påstå att jag hade sett häxan...

   I nästa ögonblick stannade mitt hjärta. Helt plötsligt var det verkligen någon i spegeln bakom mig, en skugga av något som rörde sig. Konturen av en människa formades i spegeln och jag kände skräckslaget att jag inte var ensam i rummet.

   Sedan blev allting svart.

Kapitel 6

Med snabba fingrar skrev jag in Bloody Mary Game i sökmotorn på datorn och väntade ivrigt på träffar. Google kom upp med 1 070 000 träffar så det var bara att välja och vraka. Efter gårdagens seans hade Sophie sagt att vi skulle träffas och "köra The Bloody Mary Game, du vet" och jag hade ivrigt nickat till svar trots att jag inte hade den blekaste om vad det var för något. Jag hade ju faktiskt sagt att jag var intresserad av det övernaturliga och hon verkade ta förgivet att jag var väl insatt i det också. Både Eddie och Sophie var upprymda av vindpusten som hade släkt alla ljusen igår, även om det var det mest upphetsande som hände. De försökte att ställa frågor till någon ande, men det hände ingenting, nothing, nada. De verkade ändå väldigt nöjda med det hela och sa att de måste fortsätta i mörkrets banor, och nästa steg var alltså The Bloody Mary Game.

   Jag surfade in på en sida som hette castleofspirits.com. Där fanns en väldigt tydlig beskrivning om vad det var vi skulle göra imorgon.

Bloody Mary is the children's game of summoning an evil and vengeful witch of the same name. This is done by standing in a bathroom, with one candle lit and calling the name "Bloody Mary" into the mirror three times in a row.
It is only the bravest of children who would attempt to participate in this game.

It is believed that by taking part in this game, and summoning the witch, it would have one of the following terrible consequences:

eyes being ripped out by the witch.

found with claw marks all over body.

disappear mysteriously from the bathroom and end up in the mirror with the witch for eternity.

view the horrifying image of the witch appear in the mirror.

driven insane or dropping dead on the spot at the appearance of the witch in the mirror.

suffer terrible claw marks all over face.

Efter att ha surfat runt ytterliggare insåg jag att det fanns ungefär lika legender till vem denna Mary var, alla historier kom ifrån USA, men kunde skilja sig helt mellan olika delstater. Antingen var hon en häxa som levde för hundra år sedan som blev bränd på bål, eller en liten flicka som blev levande begravd eller till och med en gammal engelsk drottning som var känd för sina blodiga avrättningar. Hur som helst var det i alla fall så att man skulle gå in i ett badrum och säga Bloody Mary tre gånger och sen skulle någonting hemskt hända.

   Jag suckade besviket det här lät snarare som något ett par tolvåringar skulle syssla med än ett par sextonåringar. Vad höll egentligen Sophie och Eddie på med?

   Nåja, jag kunde ju alltid låtsas att jag såg spöket i spegeln och bli jätterädd och gråta i Eddies armar. Den här leken kanske har några fördelar i alla fall.

Kapitel 5

Jag hade lyckats bjuda med mig själv till Eddie efter skolan. Sophie var lite tveksam först, hon och Eddie skulle egentligen hålla en seans och försöka få kontakt med andevärlden. Jag bedyrade för henne att jag var jätteintresserad av det ockulta och då var det plötsligt inga problem. Mitt hjärta tog ett skutt i bröstet när Eddie öppnade dörren, log och sa hej till oss med sin hesa röst och ledde oss upp till vinden. Tydligen var det där de höll sina seanser, i ett litet vindsrum fullt med ljus, kuddar på golvet och ett lågt bord i mitten. Vi slog oss ner vid bordet och Eddie gick omkring och tände alla ljusen. Det blev fort kvavt i rummet och jag kände hur jag började svettas.

   "Då börjar vi", förkunnade Eddie och satte sig ner på golvet bredvid oss.

   Vi fattade varandras händer och mina kumpaner slöt sina ögon, vilket passade mig utmärkt. Nu kunde jag studera Eddie noga utan att behöva vara diskret med mina blickar. Hans hand kändes varm mot min och jag log lyckligt.

   "O ärade makter, vi hedrar er och ber er om nåd att låta oss tillträda ert territorium", mässade Eddie. Det lät som rent svammel i mina öron. "Ge oss kunskap om er och den icke-levande befolkningen som har en djup inverkan på oss dödliga."

   Jag hade aldrig förut deltagit i en seans, men misstänkte ändå att Eddie hade komponerat ihop sitt lilla tal själv. Sånt här hade jag sett på tv, men då brukade det inte riktigt gå till som det gjorde nu.

   "Giv oss kunskap!" hojtade han och jag hoppade nästan till av hans utrop. Det här började bli lite väl flummigt för min smak.

   Vi satt stilla med ögonen slutna (ja, inte mina dock) och väntade. Sophie såg upphetsad ut och hade ögonen så hårt hopknipna som bara var möjligt. Jag kvävde en gäspning och undrade hur länge det här skulle tänkas hålla på.

   Plötsligt svepte en vindpust genom rummet, och alla ljus blåstes ut. De andra slog upp sina ögon med ivriga blickar. Det kändes plötsligt alldeles kallt där vi satt och jag började nästan huttra.

   "Det är dags", viskade Eddie med en låg och ovanligt hes röst. "Mörkrets makter är här."

Dagens bild (4 dec, tillhör mitt kapittel)

Kapitel 4

När jag gick i femte klass fick vi en uppgift i skolan att skriva en dikt om vår favoritplats. Min gick ungefär såhär:

Det är aldrig tyst

Rösterna blir till eko i den öppna salen

Barn som skriker

Gympaskor som gnisslar efter en tvärnitning

Domaren som blåser i visselpipan

Känslan av spänning

Av gemenskap, av laganda

Av "nu ska vi klara det här"

Av adrenalin som flödar i kroppen

Och så lukten,

den fräna lukten av svett

Jag minns att alla bara stirrade på mig när jag läste upp den i klassen och de flesta tjejerna kunde bara inte fatta att min favoritplats var en gympasal. Det är faktiskt något speciellt med dem. Idag när jag kom in i omklädningsrummet träffade jag Hanna, Fanny och Emma som hälsade på mig med glada röster. Vi drog på oss träningskläderna under ett ivrigt diskuterande om huruvida vår lärare i svenska, Terese, har gjort en bröstförstoring eller inte. Hanna var stensäker på att Terese hade gjort det, men hon tror ju också å andra sidan att biologiläraren egentligen är en robot från yttre rymden, så man ska aldrig lita på hennes omdömen. Jag knöt skorna och sa att Terese nog har gjort en förstoring men på grund av att hon egentligen är en man som har gjort ett könsbyte.

   Det är fina pratstunder vi har.

   Vår innebandytränare heter Roger och är ganska sträng och har en stor och yvig mustasch. Han ser alltid på laget med en bister uppsyn och börjar "jaha, då var vi samlade..." varenda gång. Vi brukar alltid härma honom och skratta ihjäl oss när han inte är där.

   Idag såg han extra bister ut och körde igång med sin vanliga replik. Sedan spred vi ut oss på golvet för att börja med uppvärmningen.

   "Jag slår vad om att Roger egentligen är världens mes inuti och älskar att äta äppelpaj", viskade människoanalysen Hanna till mig.

   Jag fnissade och försökte dölja ett skrattanfall. Om Roger upptäckte att vi var oengagerade riskerade vi en smärre utskällning.

   "Eller så kanske han har sålt sin själ till djävulen."

   Jag nickade fundersamt och tänkte på den där Eddie som Sophie hade berättat om, han som var så jätteinne på att sälja sin själ till djävulen. Jag log åt en inre bild som jag fick i mitt huvud där en manlig variant av Sophie knäböjde framför djävulen Roger. Synen fick mig att skratta högt och Roger riktade omedelbart blicken åt mitt håll.

   "Och vad är det som är så roligt?" brummade han med en skräckinjagande röst.

   Oops.

A/N
Hej! Jag inser att denna julkalender börjar bli väldigt... "tjejigt", åt det extrema hållet. Hm, när hände det?

Kapitel 3
"Egentligen ska man aldrig snacka religion med Eddie. Han blir liksom bara tyst och säger inget mer."

"Jaså", sa jag.

Sophie och jag pulsade oss igenom den nyfallna snön på väg till Eddies hus. Sophie var hyperglad över att jag ville följa med, hon tog små skutt med fötterna med jämna mellanrum. Jag hade egentligen ingen större lust att träffa den där Eddie och ännu mindre komma hem till honom, men nu hade jag ju faktiskt lovat så det var bara att hänga på. Sophie pladdrade på om deras senaste låt, Together with Mary, som tydligen skulle vara jättebra. Jag lyssnade bara med ett halvt öra samtidigt som jag gick igenom tyskaglosorna i huvudet.

Eddies hus visade sig vara stort och modernt. Enorma fönster prydde bottenvåningen och jag undrade i mitt stilla sinne hur någon skulle vilja bo såhär som i ett akvarium.

Sophie ringde på dörrklockan och la sedan örat mot dörren.

"Han spelar redan", sa hon förnöjt och ryckte upp ytterdörren, "då hör han ingenting."

Jag kände mig nästan som en inbrottstjuv när vi hängde av oss jackorna och gick nerför källartrappan. Jag kunde inte hjälpa att tänka att allting i det här huset var fint, prydligt och avskalat och stylat. Tja, bor man i ett akvarium måste man väl ha ett fint innehåll att visa upp, antar jag.

Jag gick efter Sophie in till ett stort rum i källaren. Där fanns säker tio olika instrument, en pösig soffa och ett bord som liknade en liten bar. Mitt i rummet stod en lång och smal kille och spelade ett komplicerat gitarrsolo i högsta hugg. De svarta lockarna dansade på huvudet och de chokladbruna fingrarna rörde sig snabbt över strängarna. Mitt hjärta fick nästan en chock när han vände sig om och jag såg hans ansikte - han var bara så snygg. Mörka ögon, rak näsa, fyllig mun. Det kändes nästan som en sån där värdelös kärleksfilm när huvudrollsinnehavarna träffar varandra för första gången. Plötsligt går allt i slow motion och någon vacker melodislinga sipprar ut genom högtalarna... Okej, jag erkänner, jag drabbades av ett äkta chick flick moment. Men med det utseendet kunde det faktiskt inte hjälpas.

"Hej", sa Eddie med en beslöjande röst. "Jag hörde inte att ni kom."

"Tjena", svarade Sophie och log som vanligt. "Det här är Marielle."

"J...hej", sa jag och bet mig i tungan. Det var nära att jag hade sagt "jaså" på grund av min plötsliga romans.

"Kul att du kom", sa Eddie och jag märkte att han hade en hes röst. Sexigt. "Sophie, vi måste verkligen spela nu, jag har gjort musiken till den där texten du skrev."

"Du menar Together with Mary? Wow, jag bara måste få höra!"

Jag slog mig ner i soffan och satte mig lyckligt tillrätta och lyssnade när Eddie började spela en mystisk och tilldragande melodi. Jag skulle kunna sitta och lyssna hela kvällen.

Kapitel 2 - Jaså

Idag när jag kom hem från skolan (jag var överlycklig för att mamma hade åkt iväg och hälsat på sin kompis och hon hade tagit Nido med sig vilket betydde att jag var ensam hemma) hann jag knappt hänga upp jackan förrän det ringde på dörren och Sophie stod där och log sitt drömska leende och undrade om jag ville följa med hem till henne.

"Visst", svarade jag utan entusiasm (jag hade glatt mig åt att jag skulle få ha huset för mig själv).

"Finemang", sa hon och log.

Det visade sig att hennes familj lever i något slags ständigt kaos. Redan i hallen möttes vi av ett genomskärande skrik och en pojke och en flicka kom utspringandes från köket och vidare upp för trappan.

"Det här ska du få faan för!" pep den lilla pojken.

"Äh, bry dig inte om dem", sa Sophie när hon såg min frågande blick. "Mina syskon bråkar hela tiden."

Efter bara tio minuters fikande visste jag att Sophie var sexton år, gick musikestet på gymnasiet, tyckte om att måla, prata i telefon, lyssna på gothmusik, sitta och dagdrömma, slasha Peter och Hiro i Heroes och måla sina naglar svarta. Hon var lätt att prata med och jag berättade om mig och flytten och mamma och Nido och Freud.

"Heter han verkligen Freud?" frågade hon och rynkade på ögonbrynen.

"Nej, Fred, men han är psykolog och tycker om att överanalysera saker så jag kallar honom det. Han gick tydligen omkring och väntade på Den Rätta och så kom min mamma och nu agerar de familjeliv för hela slanten. Fast Nido är faktiskt väldigt gullig, när jag var yngre önskade jag alltid mig ett syskon."

"Nido är ju värsta coola namnet."

"Mm." Jag undvek att säga att det var Freud som hade kommit på det, för om jag ska vara ärlig tycker jag inte om honom så mycket för han är en riktig mes.

Sophies scones var faktiskt jättegoda. Vi satt i köket och ignorerade totalt osämjan mellan syskonen, den stora hunden som liknade en ihopvirad dörrmatta som tiggde efter bröd och pappan i familjen som förvirrat stack in huvudet och frågade om vi hade sett hans pipa.

"Det är alltid liksom full fart här, jag brukar egentligen inte vara hemma så mycket." Hon tuggade eftertänksamt på brödet. "Mest är jag hos Eddie, min kompis, vi ska starta ett band ihop."

"Jaså", sa jag.

"Jag spelar synth och han gitarr, fast vi skulle behöva fler medlemmar."

"Jaså", sa jag.

"Spelar du något instrument?" hon tittade frågande på mig.

"Nej, men jag sjöng mycket när jag var liten, men sen blev det liksom innebandyn som jag satsade på.

Sophie tittade fundersamt på mig. Hon fingrade på ett hål i den svarta, stora tjocktröjan och intog det där drömska leendet igen. Hon såg faktiskt lite dum ut när hon hon satt sådär, stirrandes ut i ingenting med munnen halvöppen.

"Du borde komma och lyssna någon gång när vi spelar", sa hon.

"Jaså", sa jag. "Jag menar, det skulle vara kul."

"Vi spelar nästan bara gothisk musik. Jag skriver texterna och Eddie musiken. Vi är inne på det där med övernaturliga saker. En gång försökte vi tillkalla en ande och Eddie är jätteinne på att vi ska sälja våra själar till djävulen."

"Jaså", sa jag.

Sophie log. "Visst, han låter lite konstig, men han är jättesnäll, du kommer att älska honom."

"Jaså", sa jag och undrade vad det var för slags människor de där två var egentligen.

Sophie la huvudet på sned. "Säger du aldrig någonting annat än `jaså´?"

Hej!

Här kommer första delen av min julkalender Bloody Mary Christmas. Namnet är en "ordlek" som jag hoppas att ni förstår, gör ni inte det kommer det framgå senare i kalendern. Genren är drama och lite skräck. Första kapitlet är bara en inledning, men de mystiska sakerna kommer, jag lovar... Jag hoppas att någon gillar den, även fast den är lite random...^^

Nu säger jag precis som Fanny; läs, njut och kommentera

Enjoy!

Kapitel 1 - När jag träffade cigarettjejen

Huset var fult. Det såg ut som vilket svenskt radhus som helst, rött med vita knutar. Har man betalat två miljoner för en kåk borde man faktiskt få valuta för pengarna, tycker man.

   Jag stirrade bistert upp på huset genom bilrutan när vi svängde in på gatan, som enbart bestod av de röda radhusen på bägge sidorna. Mamma och Freud tjattrade på och skyndade sig ut ur bilen som om de var två barn på julafton. Jag suckade, drog bort en brun hårslinga från ansiktet och steg ut i det bittra kalla decembervädret.

   På verandan på huset till höger om vårt stod en liten tjej och rökte en cigarett och stirrade drömskt ut i fjärran. Hon verkade inte ha tagit någon notis om att vi hade anlänt och var på väg att flytta in. Jag glodde misstänksamt på henne, hon kanske var hög.

   "Är det inte underbart!" utbrast mamma glatt. Hon hivade upp Nido i famnen och stapplade med farligt osnörda skor in i huset, tätt följd av Freud.

   Jag slängde ännu ett ögonkast på tjejen med cigaretten. Hon verkade ha upptäckt att jag existerade för hon tittade åt mitt håll. Omsorgsfullt rökte hon ut fimpen, slängde den sedan på marken och trippade nerför trädgårdsgången. Hennes tre lager förstora jacka prasslade när hon gick fram till mig med bestämda steg.

   "Hej", sa hon och log. Hon klippte med ögonfransarna som stöddes av ett tjockt lager eyeliner. Det korta håret var i en orange-röd färg som knappast var naturlig och stora dödskalleringar dinglade i öronen. Alternativstil here we come. "Så det är ni som flyttar in här bredvid?"

   Hm, ja. Var inte det lite uppenbart?

   "Jag heter Sophie", fortsatte hon och sträckte fram en smal hand.

   "Marielle." Det kändes konstlat att skaka hand med någon i min egen ålder, men Sophie bara log och tittade nyfiket mot mig med sina genomträngande gröna ögon.

   "Gillar du scones?" hon tittade uppfordrande på mig.

   "Va?" Jag rynkade på ögonbrynen och denna konstiga fråga, "jo... det gör jag."

   "Bra, för vi har en massa hemma för jag bakade en hel laddning igår." Hon suckade dramatiskt och fortsatte; "det är ingen som orkar äta upp dem. Du kan väl komma över någon dag på en fika?"

   "Visst", sa jag osäkert. Den här tjejen var inte lite rättfram.

   "Finemang." Hon drog den tjocka svarta jackan tätare omkring sig när en vindpust svepte förbi. "Då ses vi då."

   Hon gick tillbaka till sitt eget hus och jag undrade konfunderat vilka slags typer det var som egentligen bodde här. Sekunden därefter hörde jag en hög smäll, ett skrik och min mamma som svor.

   "Fan in i jävla helvete!..."

   "Men Helena!" hördes Freuds chockade röst, "det var ju glas i den där kartongen. Finporslinet!"

   "Satans jävla marodörlåda..."

   Jag suckade och skakade på huvudet åt min mammas vanliga klumpighet och gick in efter dem i huset.