Min Julkalender

Hej!

Här kommer första delen av min julkalender Bloody Mary Christmas. Namnet är en "ordlek" som jag hoppas att ni förstår, gör ni inte det kommer det framgå senare i kalendern. Genren är drama och lite skräck. Första kapitlet är bara en inledning, men de mystiska sakerna kommer, jag lovar... Jag hoppas att någon gillar den, även fast den är lite random...^^

Nu säger jag precis som Fanny; läs, njut och kommentera

Enjoy!

Kapitel 1 - När jag träffade cigarettjejen

Huset var fult. Det såg ut som vilket svenskt radhus som helst, rött med vita knutar. Har man betalat två miljoner för en kåk borde man faktiskt få valuta för pengarna, tycker man.

   Jag stirrade bistert upp på huset genom bilrutan när vi svängde in på gatan, som enbart bestod av de röda radhusen på bägge sidorna. Mamma och Freud tjattrade på och skyndade sig ut ur bilen som om de var två barn på julafton. Jag suckade, drog bort en brun hårslinga från ansiktet och steg ut i det bittra kalla decembervädret.

   På verandan på huset till höger om vårt stod en liten tjej och rökte en cigarett och stirrade drömskt ut i fjärran. Hon verkade inte ha tagit någon notis om att vi hade anlänt och var på väg att flytta in. Jag glodde misstänksamt på henne, hon kanske var hög.

   "Är det inte underbart!" utbrast mamma glatt. Hon hivade upp Nido i famnen och stapplade med farligt osnörda skor in i huset, tätt följd av Freud.

   Jag slängde ännu ett ögonkast på tjejen med cigaretten. Hon verkade ha upptäckt att jag existerade för hon tittade åt mitt håll. Omsorgsfullt rökte hon ut fimpen, slängde den sedan på marken och trippade nerför trädgårdsgången. Hennes tre lager förstora jacka prasslade när hon gick fram till mig med bestämda steg.

   "Hej", sa hon och log. Hon klippte med ögonfransarna som stöddes av ett tjockt lager eyeliner. Det korta håret var i en orange-röd färg som knappast var naturlig och stora dödskalleringar dinglade i öronen. Alternativstil here we come. "Så det är ni som flyttar in här bredvid?"

   Hm, ja. Var inte det lite uppenbart?

   "Jag heter Sophie", fortsatte hon och sträckte fram en smal hand.

   "Marielle." Det kändes konstlat att skaka hand med någon i min egen ålder, men Sophie bara log och tittade nyfiket mot mig med sina genomträngande gröna ögon.

   "Gillar du scones?" hon tittade uppfordrande på mig.

   "Va?" Jag rynkade på ögonbrynen och denna konstiga fråga, "jo... det gör jag."

   "Bra, för vi har en massa hemma för jag bakade en hel laddning igår." Hon suckade dramatiskt och fortsatte; "det är ingen som orkar äta upp dem. Du kan väl komma över någon dag på en fika?"

   "Visst", sa jag osäkert. Den här tjejen var inte lite rättfram.

   "Finemang." Hon drog den tjocka svarta jackan tätare omkring sig när en vindpust svepte förbi. "Då ses vi då."

   Hon gick tillbaka till sitt eget hus och jag undrade konfunderat vilka slags typer det var som egentligen bodde här. Sekunden därefter hörde jag en hög smäll, ett skrik och min mamma som svor.

   "Fan in i jävla helvete!..."

   "Men Helena!" hördes Freuds chockade röst, "det var ju glas i den där kartongen. Finporslinet!"

   "Satans jävla marodörlåda..."

   Jag suckade och skakade på huvudet åt min mammas vanliga klumpighet och gick in efter dem i huset.