Min Julkalender

Snabbskrivet kapitel som jag skrev efter skolan. Men det blev kanske lite roligt. Prins Karls karaktär utökas. DODODO!

Häxan fick nog och tog tag i prins Karl och de försvann med ett poff cinq från draken och den pulvriserade huset. De dök upp efter en ödlas blinkning.

Prins Karl såg sig förvirrat om.

- Var är vi?

- Vi är på Eiffeltornet, i Paris. Paris är Frankrikes huvudstad, förklarade häxan.

- Jaha, okej, sade prins Karl och hans ögon for i kors då han såg ned mot marken. Det såg ut som att de var väldigt högt upp.

Häxan stampade otåligt med foten mot golvet.

- Jag tog dig hit för du är helt jävla dum i huvudet, inget illa menat. Jag ska hjälpa dig. Och jag kan inte hjälpa dig om du går på galenskaper som en drake sagt!

Prins Karl kliade sig på hjässan.

- Varför är du naken?

- Öhm... Det är en lång historia. Jag lekte med mina röster i huvudet när polisen kom och förstörde hela min tillvaro... Jag lekte med rösterna i trädgården och ibland tar de på mig... och sånt... så de klädde av mig, och jag trivs med att vara naken. Jag brukar få många komplimanger för mig kropp.

Häxan stirrade oförstående på honom. En gulvit mask hoppade ur en finne på hennes kind, (häxor har levande pormaskar).

- Okej..., sade hon efter att masken krupit iväg till souvenirshoppen, vad är det du vill prins Karl?

- Öh... Jag vill ha en riktig ponny?

Häxan började tappa tålamodet.

- Nej, nej, NEJ! Du vill bli kung!!

- Ja, just det! sade prins Karl och sken upp i ett strålande leende, glad att själv ha kommit på vad det är han strävar efter.

Häxan skakade på huvudet, andades djupt och räknade tyst till tio. Sedan sade hon:

- För att bli kung måste du återta tronen. Vilka har tronen? Jo, poliserna har den nu. Titta ner, ser du de där klädda i blått?

Prins Karl lutade sig mot gallret. Han flämtade till när han fick syn på dem.

- Poliser!

- Ja, de finns överallt nu. Vaktar alla ställen och sånt. Egentligen letar de efter dig, för du är den enda rättmätiga arvingen. Vad betyder det att du måste göra?

Prins Karls hjärna gav ifrån sig ett surrande läte. Allt stod stilla där inne. Inte ens nervsignalerna fungerade.

- DU MÅSTE DÖDA POLISCHEFEN FATTAR DU VÄL! utbrast häxan i en orkanvind av läskig grön andedräkt.

- Jaha, sade prins Karl och torkade av det gröna salivet från ansiktet.

- Jaha? Jävla ungjävel, nu far vi, muttrade häxan och tog bryskt tag i prins Karls nackskinn.

Av någon anledning stänger sig låtarna i iTunes av sig när de inte borde ha slutat. Hm... Interesting...

Draken böjde sig sakta fram och gapade stort. Dess sylvassa tänder dröp av gift (ungefär som Carola under schlagerfestivalen) och prins Karl stod fastfrusen på sin position. Han fruktade ej draken, på grund av den förtrollade kanariefågelgodisen han åt tidigare. Men ändå visste han vad han skulle göra. Han skulle slakta draken, en gång för alla. Han höjde svärdet och draken backade en aning med sin långa ormliknande hals.

- Släpp svärdet, sade draken.

- Nej, varför då? Jag skall dräpa dig! försökte prins Karl förklara.

- För om du håller i den där metallbiten kan jag inte hångla upp dig, förstår du väl.

- Öh, nähä? sade Karl oförstående.

Draken lade huvudet på sned och log svagt, och övertalande.

- Släpp svärdet, morrade draken och rök sipprade ut från luftstrupen.

Prins Karl ryckte på axlarna.

- Okej, sade han och släppte ned svärdet som nästan försvann i den djupa pulversnön.

Draken log brett och böjde sig framåt för att bita av prins Karls huvud. Han bara glodde... I nästa stund dök häxan upp och ställde sig mellan draken och prins Karl. Hon höjde sin käpp (ja, duh, klart hon hade en käpp) över huvudet och skrek:

- Alfred Nobel har trosor!

Draken backade 25 meter, rakt in i familjen Betnäs lilla hus, och kvar blev bara en förvirrad drake och pulvriserat trä. Huset var borta.

- Åh nej! Hur gick det för fröken Betnäs föräldrar?! utbrast prins Karl och slet sig i sitt fjuniga hår.

- De är också bara pulver nu, sade häxan. Så, slutför ditt uppdrag, fortsatte hon och pekade mot svärdet som glimmade i snön, ta svärdet och hugg draken i hjärtat.

- Jag kan inte, den älskar mig, svarade han sanningsenligt.

Häxan himlade med sina maskätna ögon och sade sarkastiskt:

- Nejdå, det var absolut inget som draken sade bara för att du skulle gå närmare och den kunde bita av ditt kungliga huvud från din nackstam. Absolut inte...

- Nä precis. Jag står inte ut med att döda någon som hyser så varma känslor för en mäktig person som jag.

Häxan fnös.

- Om du är mäktig är jag en soppslev... Men nu ska jag ställa mina misstag till rätta!

Hon gav prins Karl en förtrollad domherregodis. Han åt upp den och häxan iakttog honom nöjt. Förtrollningen över domherren tog bort kanariefågelförtrollningen, vilket betydde att prins Karl kunde tänka kritiskt igen! Wohoo!

I nästa stund reste draken på sig och stapplade fram mot häxan och prins Karl.

- Förlåt, sade den, men jag försökte bara kyssa dig.

Den blinkade förföriskt med sina meterlånga ögonfransar och prins Karl sade:

- Det är lugnt.

Häxan slog handflatan mot pannan.

JA JAG HAR EN PLAN MED DET HÄR, DET ÄR DÄRFÖR DET ÄR SÅ TRÅKIGT BAKSLORTAR!

OCH FÖRRESTEN ÄR DET INTE WANNABE SHREK!!

Prins Karl vaknade. Det var sen förmiddag och himlen låg som en vit slöja av ljus ovanför honom. Inte för att han såg himlen, men han såg ljuset som reflekterade i snön och studsade mot alla väggar.

Fast det fanns inga väggar... Han var inte inne bland stadens gränder längre. Han såg inga hus alls. Han såg träd. Och åkrar. Han var utanför ringmuren. Så långt bort hade han aldrig tidigare varit.

I nästa stund insåg prins Karl att han blev buren. Och att någon klämde på hans bara rumpa.

- Godmorgon, sade häxan med sin reumatiska röst som skar som böldpest i prins Karls öron.

Det kom blod ur öronen.

- Så här mycket snö var det inte förut, sade han därför.

- Du har sovit i 6 dagar, lille paddtorsk, svarade hon hånfullt.

Allt häxan sade lät hånfullt. Hon var ju trots allt evil.

- Släpp ned mig! Häxa! beordrade prins Karl med inte ens en tillstymmelse till auktoritet i tonläget.

Hon skrockade (hånfullt) och slängde ned honom i en snödriva. Det var lite kallt, eftersom att prins Karl var naken (förutom snöret och svärdet), men det var inte alls lika kallt som det borde ha varit. Prins Karl antog att det var för att han var en prins, men egentligen var det för superstyrkan han fått av häxans förtrollning.

Han reste sig upp och blängde på häxan.

- Vart har du fört mig?

- Utanför familjen Betnäs hus. Det är dags att döda draken, svarade hon och vips så var hon borta.

Prins Karl svalde och vände sig sakta om. Han möttes av en varm andedräkt av eld. Det kändes som en ljuv sommarvind; man måste verkligen vara tålig som prins, tänkte han.

Draken var ilsket röd och dess fjäll skimrade som diamanter på Guldfynd. Prins Karl lossade svärdet från snöret och höjde det ovanför sin näsa. Det kändes som en fjäder i hans hand, till skillnad från känslan av att lyfta en blåval.

- Kyss mig, sade draken.

Prins Karls haka föll ned i marken och han sade:

- Va?

Han kunde inte tro sina öron.

- Jag har väntat på dig så länge, morrade draken, du är min själsfrände.

Prins Karl fattade inte.

- Nej, jag är en prins, sade han.

NU KANSKE NI BLIR FÖRVÅNADE VA?!? MEN TROTS ALLT SÅ HAR DEN HÄR BERÄTTELSEN FAKTISKT EN STORY, DET ÄR DÄRFÖR DAGENS KAPITEL ÄR LITE OROLIGT.

Häxhaggan slog följe med den intet ont anande prins Karl. Då och då gnuggade hon sina reumatiska händer och torkade bort saliv från mungiporna.

- Var är du på väg, min herre? frågade hon honom.

- Jag slog följe med en viss fröken Betnäs och nu ska jag rädda hennes föräldrar från en drake som har våldfört sig på deras hus. Jag skall slakta besten med mitt svärd, sade han stolt.

Haggan harklade sig.

- Menar du verkligen våldfört sig på? Du vet väl att det betyder...

Prins Karl avbröt henne:

- Jag vet allt! För jag är prins Karl! Sanna mina ord! Ge mig godis!

Haggan himlade med ögonen när han inte såg och pekade sedan plötsligt mot skyn och utbrast:

- Se! En drake!

- Var var??? Jag skall slakta den med mitt svärd!

Då, medan prins Karl var upptagen med att vifta med det tunga svärdet (som bara föll ned i marken, för han var för svag för att lyfta den med sina späda armar egentligen) fångade haggan en liten kanariefågel som helt omotiverat flög förbi. Hon förvandlade den i sin hand till en gul karamell.

- Här, sade hon och räckte karamellen till prins Karl.

Han tog emot den utan att tacka och tryckte i sig den utan att tugga. Varför? Därför.

Prins Karl märkte ingen skillnad, men han hade genast förlorat sitt eget omdöme och litade nu blint på exakt alla. Han kunde inte längre bli misstänksam på någon eller tvivla på någon heller. Det var perfekt för haggan, för hon höll på att smida en plan i sin onda hjärna...

- Jag har ett förslag, sade hon med sin reumatiska röst, jag ger dig styrka och hjälper dig att bli kung, om jag blir din drottning.

Prins Karl tuggade på underläppen och såg upp i den pärlgrå skyn. Det stod helt stilla i hans huvud, även fast han inte kommit in i puberteten än.

- Okej, sade han och ryckte på axlarna.

Haggans ansikte sprack upp i ett stort leende (som inte var det minsta vackert) och hon skrattade triumferande. Hon sade:

- Dåså. Då skall jag bara kasta förtrollningen över dig...

När jag skrev detta kapitel blev jag lite carried away och märkte inte hur långt det blev förrän jag insåg hur långt det hade blivit. Anyway. Enjoy peeps!
Förresten... Varför röstar ingen på mig?? Buhu.

Prins Karl gnuggade sina små knubbiga fingrar. Det var kallt. Och han var ensam och ledsen. Han började gråta. Snarare, stortjuta sådär som bara småbarn kan, vilket knappt låter som tårar, utan snarare ett slags sirenliknande wääääh wäääääääääh. Han skrek sådär tills han knappt fick någon andan och han började hulka mellan sina wääääähn. Ljudet studsade mellan husväggarna i den smala gränden.

Självklart förblev han ej osynlig, trots sin lilla litenhet och barnsligt runda kinder.

En kutryggig gumma, i en trasig och loppig svart kappa, närmade sig prins Karl med stapplande steg. Det enda man kunde se av hennes ansikte var den stora, krokiga näsan som stack fram under huvan. Den var vårtig och kornig med porer stora som månens kratrar, enligt prins Karl. När hon kom närmare kunde prins Karl utskilja fler ansiktsdrag hos gumman. En stor rumphaka, smala läppar, och gula, genomträngande ögon.

- Vill du ha ett äpple, lilla barn? frågade hon med en knarrig röst.

Prins Karl slutade att gråta och sade tjurigt:

- Ett: Jag är inget barn, jag är en prins. Två: Jag äter inte frukt, bara godis, för jag är en prins.

(Nu kanske det låter ganska puckat av prins Karl, som berättar att han är en prins för en gammal hagga, troligtvis en häxa, som han absolut inte känner, och som dessutom verkar vara totalt evil med tanke på de gula ögonen.

Men det var inte alls puckat! För inget, och då menar jag INGET, prinsen kunde göra var någonsin puckat!)

Prins Karl höjde på näsan upp i vädret och blåste upp bröstet, som han lärt sig av sin far (innan han dog).

- Vad gör en så fin prins som du här ute? I dessa farliga bakgränder? Borde inte en kunglighet som dig själv endast vandra under avenyns varma lampsken? Eller snarare, dinera en underbar måltid i slottets matsal, klädd i guld istället för detta tarvliga snöre?

Prins Karl hade lärts av sin far (innan han dog) att vara artig mot alla som behandlade honom så, så han bockade och sade:

- Polisen stormade slottet. Skar min far i tolv bitar och slet sönder hans kroppsdelar. Min mor och mina systrar våldtogs och modellerades och skeppades till de tolv öarnas ö, AKA disneyworld, där de skall arbeta som Snövit, Askungen, Törnrosa och Björn Gustafsson. Polisen brände sedan ned slottet. Jag var ute i trädgården och lekte oskyldigt med mina röster i huvudet, så jag tog ej skada av våldsdådet.

- Oj, det låter allvarligt, sade häxhaggan medlidande men hennes blick var snarare fullt av begär och hon gnuggade förtjust händerna och slickade sig med sin gröna tunga om sina smala, spruckna läppar.

Prins Karl nickade. Polisen var trots allt den värsta gangsterligan i landet. Till och med prins Karl, med sina blotta fem vårar, visste det.

Dagens lucka hör till den här historien. Egentligen var det menat att fröken Betnäs och prins Karl skulle ta sig fram till familjen Betnäs hus i detta kapitel och möta draken, men det blev tydligen inte så. Det händer i nästa kapitel. Förhoppninsvis. Kanske. Typ.
Aja, whatever. LÄS!
(Förlåt för att jag postade den så sent)

Prins Karl höll fröken Betnäs hand och sög på tummen medan de lämnade avenyn och gick in i en smal avvikande gränd. Vem vet vilka monster som skulle kunna gömma sig där i mörkret? Gatlyktornas varma sken längs avenyn kastade långa skuggor efter prins Karl och fröken Betnäs. Det blev kallt och deras andedräkter ångade ut som fluffiga vit moln ur deras munnar. Love was in the air.

Ja, det var den faktiskt, eller åtminstone on the ground. En liten gubbe gick nämligen förbi, som visade sig vara ett barn, en kerubin, en amors pilar skjutare. Han hade sin båge på axeln och såg hotfull ut på ett gulligt sätt. Prins Karl litade ej på denne manspojke och höll sig så nära den motsatta väggen och stirrade misstänksamt på honom. Kerubin fick förstås syn på dem och spände sin båge. Han sköt mot Prins Karl, men fröken Betnäs var snabb och kastade sig mot prinsen (som i en actionfilm) och blev i sin tur träffad.

- NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! skrek prins Karl, som han hade lärt sig av tomten när han fick tjocksockar istället för en Batmobile i julklapp förra året.

Fröken Betnäs blev förvånad över att inse att bli spetsad av en amors pil inte innebär blod eller mosade organ. Kanske var smärtan ännu större. Kerubin sprang iväg och det var han som var den första fröken Betnäs såg. Hon blev förblindad av kärlek till kerubin och kom snabbt på fötter och skyndade sig efter honom. Hon var kåt som en bock och hennes hjärta skrek efter denna flintskallige man/pojke.

Prins Karl stirrade efter dem med gapande mun. Ryckte på axlarna och förstod att det inte var lika konstigt som Svampbob Fyrkant. Eller Gossip Girl.

Han fortsatte längs gränden mot familjen Betnäs hus. I skyn tycktes han se en mörk skugga. Det såg ut som en drake.

Den spännande HOST förtsättningen till Prinsens Resa. Kommentera mera förresten!

Fröken Betnäs och prins Karl hade nyss träffats på avenyn. Slottet stod i brand och prins Karls far var separerad, köttsligt fördärvad och död. Prins Karl var helt ensam i världen, förutom den nyfunna vännen fröken Betnäs, som ändå bara var med honom för att han skulle kunna rädda hennes föräldrar från en ond drake. Ja, ni hörde rätt. En ond drake. Det var nämligen ont om marshmallowssprutande godhetsdrakar, för de tycktes vara fruktansvärt allergiska mot koldioxid. En bråd död under denna industriella revolution (innan den industriella revolutionen).

- Prins Karl! Skulle inte du rädda mina föräldrar?

- Oj, hoppsan, glömde visst. Jag tänkte kasta lite sten på fönster nu när staden ändå är i upplopp, sade han och tog upp en tegelsten och kastade den mot godisaffären.

Fröken Betnäs harklade sig.

- Ehm... Staden är inte i upplopp. Allt är lugnt och tyst.

- Staden borde vara i upplopp, sanna mina ord. Kungen är död. Jag borde bli kung. Men vem kommer se till att det blir så?

- Det är nog bara du själv, min herre, sade fröken Betnäs.

- Tyst kvinna! röt prins Karl, precis som han lärt sig av sin far, innan han dog.

Fröken Betnäs ögon blev stora och tårfyllda. Var hon arg? Eller var hon ledsen? Kanske, kanske inte. Han slogs genast av dåligt samvete och sade:

- Jag ska hjälpa din familj och rädda dina föräldrar från draken. Så sant som att jag är Prins Kalle. Skapare till Kalles kaviar. Jag har mitt svärd och jag har mitt snöre. Inget kan gå fel.

Han lade händerna på höfterna och spände ut bröstet, han var en man nu. Eller, på väg att bli en man (enligt sägen blev man man då man slaktat sin första drake).

- Åh tack, prins Karl! utbrast fröken Betnäs och slängde armarna om prinsens hals.

Äventyret har börjat...

Hej alla barn! Och alla vuxna med barnasinnet i behåll! (Nej, ni torra skinntrallare får ingen hälsning.) Jag, Hanna, har skrivit/håller på att skriva en berättelse om en framtida konung av Sverige. Det är en juletidshistoria, en saga, en fiktionär berättelse, skriven med karaktär och smakrika behag. Typ ett lite komiskt drama. Läs och njut! Läs och njut! (Och kommentera gärna.)

Det var en tidig morgon 1692. Dimman låg tät och prins Karl var kall och kylan bet i hans kinder där han vandrade längs avenyn. Han önskade att slottet inte brann. Kungen hade sagt att han inte fick bli konung av monarkin Sverige. Nej, de hade inte haft ett förhållande. De var allra bästa vänner. Och kungen var förvånande nog prinsens far. Trodde de i alla fall. Kungens nyckelben låg i spillror längs avenyn och prins Karl sparkade ursinnigt på en tom konservburk som flög ända till Frankrike.

Frankrike var ett gammalt land där julafton firades varje eftermiddag klockan sex, hade han hört, av Kungen. Polisen hade stormat palatsen. Tagit varenda pryl. Varenda sak. Vartenda barndomsminne han haft. Han var fem vårar. Och Kungen var död. Och slottet stod i lågor. Prins Karl var ledsen.

- Nämen hur är det fatt lille pojke? sade en flicka plötsligt och lade sin hand på hans axel.

Det var en vacker flicka i sena tonåren. Karl var mycket duktig, även med sina fjuttiga fem år, att bestämma åldrar på människor. Denna 19-åring var mycket söt med gyllene lockar och röda kinder. Hon såg allvarligt på honom och upprepade sin fråga.

- Pappa är död, sade han. Pappa är död.

- Kära nån..., mumlade hon och släppte hans axel.

Karl följde henne med dött med blicken. Hon vände sig om, sträckte på ryggen och knöt näven. Det såg ut som att hon skulle hålla ett historiskt tal av något slag.

- Är det denna dag då monarkin Sverige blott ligger på sina bara knän och ber till en ack så liten pojke att styra? ...Ack, kungen är död. Ack och ve.

Flickan svimmade som en äkta dam i prins Karls pyttesmå armar. Han var mycket stark för sina ynka fem år, och hon vägde ingenting.

Han drog fram sin lilla kungapenis och urinerade i hennes medvetslösa ansikte. Hon vaknade till med en svag hostning.

- Är du min kung nu?

Han nickade tveksamt.

- Vad är ditt namn?

- Betnäs, fröken Betnäs. Ska du rädda mig från draken utanför mitt hus nu? Min moder och min fader är instängda. Det är din uppgift som kung att rädda oss va?

- Ja, det verkar stämma, sade pojken och knöt på handen på samma vis som fröken Betnäs gjorde innan hon svimmade. Jag ska göra allt jag kan.

Fröken Betnäs reste på sig och sträckte ut sin hand för honom att ta. Han tog den och de vandrade hand i hand längs den kullerstensprydda avenyn. Det var dimmigt, en tidig december. Livet hade bytt riktning precis lika fort som inte var möjligt.

Framför det öde slottet låg en tiggare.

- Ge mig pengar..., bad han ynkligt.

Prins Karl, som var en godhjärtad pojke, gav inga pengar. För han hade inga längre. Det enda han hade var sitt svärd, som klängde fast vid hans nakna kropp i ett ynkligt snöre.

- Jag har inget kvar, fröken Betnäs. Ingenting kvar, sade prinsen sorgset.

- Nämen min prins! Du har ditt namn, ditt ämbete och ditt svärd kvar! Ditt mod, din ära och din stolthet!

- Fröken har sannerligen höga tankar om mig. Men jag vill faktiskt bara se på Svampbob Fyrkant.

- Oj... Jag förstår, sade fröken och verkade besviken på prins Karl som hon tydligen hade så höga tankar om.

Prins Karl förstod att han var ensam i hela den mörka världen. Vad skulle han ta sig till? Palatset stod i brand, långa lågor slickade väggarna och klädde stenen i svart sot. Det började snöa och prins Karl huttrade till, han hade trots allt bara ett snöre på sig. Ett ynkligt snöre.