Min Julkalender

AN: Shout out till Hanna L för ja-du-vet-vad (för roligt för att inte nämna). Förresten, jag kanske borde tipsa henne om den här bloggen. All in due time, my fellow bloggers.

Angsty Piece: del 8, Ärkehelgon Camilla

- Aldrig i livet, väste jag till Erika. Är du dum i huvudet? När jag sa plan menade jag inte en plan som skulle gå ut på att lura mig att leka helgon, utan att du skulle komma på en strategi för att krossa Malin.

- Men ser du inte hur smart det är, sa Erika tyst men entusiastiskt. Vad som än händer kommer du inte att kunna bli Lucia, eller hur?

- Vi får väl se, sa jag.

- Nämen, du vet att det är så.

- Whateeeeeever, sa jag och fnös.

- Ja, och därför är det inte bra att lägga energi på att fixa något som är omöjligt.

Jag öppnade munnen.

- Näst intill omöjligt då, sa Erika. Men hur som helst.

Erika fiskade diskret upp ett anteckningsblock från sin ryggsäck.

- Låt mig presentera, sa Erika och gjorde någon cool (INTE) handrörelse. Operation Halvard!

- Öhh, sa jag.

- Precis, sa Erika. Istället för att försöka vara dum mot Malin ska du visa vilken bra person du är för Halvard.

- Hur då, frågade jag slött.

- Genom att gratulera Malin till att hon blev Lucia.

Jag tittade oförstående på Erika.

- När Halvard tittar på!

- Asså, fan heller, Erika, sa jag. Malin är en bitch, jag vill inte prata med henne.

- Men det är din chans att imponera på Halvard.

- Okej då, sa jag försiktigt. Men om du har fel och Halvard inte ber mig att sitta med han och hans coola kompisar på lunchen innan fredag, ska jag seriöst SPÖA dig, Erika!

***

Det var lunchrast. Erika och jag hade gått över planen flera gånger och snart skulle fas ett inledas. Det var också den enda fasen.

Jag stod och väntade på antingen objekt ett eller två, jag hoppades i hemlighet på att objekt ett skulle komma först för då skulle planen gå åt helvete och jag skulle slippa snacka med Malin. Men å andra sidan kunde jag inte vara säker på att få en lunchinbjudan då.

Jag såg objekt två närma sig med sina töntvänner. Nu var objekt ett - fan heller - asså, Halvard, tvungen att komma annars skulle planen skita sig.

Jag började ta några diskreta steg mot Malin.

Tänk lunch med Halvard, Camilla. Lunch med Halvard.

Malin stod nu bara några meter ifrån mig. Erika, tjoho? Var är du, hönshjärna?

Då såg jag henne. Erika gick fram med snabba steg.

- Kod röd, halvskrek hon när hon passerade mig.

Jag tittade till höger och såg att Halvard nu kommit in i rummet.

Malin hörde såklart Erikas skrik. Smart, Erika. Riktigt smart, tänkte jag.

Malin vände sig om:

- Ville du nåt, eller?

Halvard hörde Malins gorm och vände sig om och såg mig djupt in i ögonen med den där sexiga blicken som bara han har.

Jag tittade extra längre in i Halvars ögon.

- Hallå, hojtade Malin.

Hon gillade väl inte att bli dissad. Poor sucker. Haha.

- Jag ville bara säga grattis till att du blev Lucia.

Malin tittade spydigt på mig och började sedan trippa mot matsalen.

Argh, jag ska döda Erika! Hon är verkligen dum i huvudet.

Men jag ångrade mig när jag vände mig åt höger och såg Halvards uppskattande blick.

Kodnamn: Ärkehelgon Camilla

Uppdrag: Slutfört

 

Take that, bitches.

AN: So, funny story, jag kunde inte skriv ut mitt SO-arbete, så jag gick till datasnubben med skägget och han tittade på datorn ett tag och ba: du kommer inte in på servern. Och jag ba: jo, jag vet. Och han ba: det enklaste sättet att få det här att fungera är installera om datorn. Så han ska göra det imorgon. Därför måste jag ägna kvällen åt att ladda över allt från min dator till den externa hårddisken.

Två saker jag var nervös över:

1. Jag ville inte att han skulle upptäcka Sims 2 på datorn, vilket han inte gjorde. Phew.

och

2. Jag var orolig att han skulle kommentera över diverse tveksamma saker jag hade på mitt USB-minne (jag fick långa hans dator att skriva ut på). Men det gjorde han inte heller.

Great succes!

 

Så, nu kanske du trodde att det här hade något att göra med varför kapitelet var sent, men där har du fel. Jag har helt enkelt bara varit lat.

MEN, som ni kan se är jag den andra som lagt upp kapitel 8 än så länge.

 

Angsty Piece: del 8, Lucia, nja, inte riktigt än

- Nu har vi samlats här för att utse årets Lucia, skorrade skolans rektor med sin skånska dialekt.

Det var alldeles tyst i matsalen. Hela skolan var där för att se mig bli vald till Lucia.

- Att vara Lucia handlar inte bara om att ha blont hår, fortsatte rektorn. Utan också om...

- Pff, viskade jag till Erika. Att det gör.

-...att representera skolan samt få det ärofyllda uppdraget att läsa Luciadikten i samband med Luciatåget. Vi har räknat alla röster och den som har fått flest röster och således blir årets Lucia är...

Ett spänt sus gick genom matsalen.

- Malin Johansson, 8B.

Applåder.

Jag klappade inte, och det var inte för att Malin är världens töntigaste och för att hon måste ha fuskat utan för att jag, JAG inte hade blivit Lucia.

Jag sköt ljudligt ut stolen jag suttit på och reste mig upp.

- Vad gör du, viskade Erika.

- Det ska du ge fan i, skit-jävel, skrek jag och rusade ut från matsalen samtidigt som jag försökte hålla tillbaka tårarna.

Jag sprang in på den närmaste toaletten, fast jag aldrig brukar gå på just den toan eftersom den är så jävla äcklig och luktar piss.

Hur kunde Malin bli Lucia? Det är inte som om någon skulle ha röstat på henne. Hon är dum i huvudet och har inte ens blont hår!

Och nu kommer Halvard att bli kär i henne bara för att hon är Lucia!

Halvard.

Undra vem han röstade på?

Om han röstade på Malin svär jag att jag skiter i slöseri med döda snyggingar och kör över honom med min cykel eller nåt.

Jag måste få redan på vem han röstade på. Eller, inte jag – Erika.

Jag tog fram min telefon.

”ta reda på vem H röstade på”, skrev jag snabbt med ena tummen.

När jag skickat iväg meddelandet kom jag på hur puckat det var.

Erika har ju aldrig på sin telefon. Inte för att jag klandrar henne. Vem skulle ringa henne? Men nu har jag alltså slösat 49 öre på Erika. Fett ovärt.

Min telefon pep till. Jag vek förvånat upp den.

”Okej”, stod det.

Jag bestämde mig för att svara. 49 öre hit eller dit, liksom.

”Jag går hem nu”

Sedan torkade jag mina tårar så gott det gick och fixade till mascaran. Jag låste upp dörren till toaletten och sprintade mot skolans utgång.

Whatever.

 

Two random facts:

1.  Jag fick ett brev från Père Noël idag.

2.  Snacka om överkompensation för kort kapitel (se all fetstil text).

Angsty Piece: del 7, De gamla grekerna hann med mycket i sina dagar

Vad höll på att hända med mig? Det här var andra gången jag ringde till Erika på lika många dagar. Men vad det än var visste jag att det inte var hälsosamt.

- Hej, det är Erika, svarade hon efter alldeles för många pip.

Jag suckade lättat över att det inte var Erikas knäppa och total ocoola wannabe-pappa som svarade.

- Det är jag.

- Vem, sa Erika förvirrat.

- Camilla, dumhuvud.

- Jaha, svarade Erika. Jag hörde inte att det var du.

- Nähä, skyll dig själv då, sa jag surt.

- Är det något särskilt du vill, frågade Erika. För det är ju andra advent och vi ska snart äta adve...

- Andra advent, avbröt jag skarpt. Vem bryr sig om att några gamla greker bestämde att det skulle vara andra advent?

- Det gjorde de aldrig, Camilla, sa Erika och suckade.

- Nähä, varför gjorde de inte det, undrade jag högt och ångrade mig genast. Bara inte Erika började förklara för mig.

- Advent betyder ju ankomst...

För sent.

-...och det var fakti...

- Whaaaaatever, Erika, sa irriterat. Sa jag att du skulle förklara, eller?

Erika sa ingenting.

- Nä, precis, fortsatte jag.

Jag tog en konstpaus.

- Har du kommit på hur vi ska få Halvard att gilla mig mer än tönt Malin, frågade jag.

- Nja, jag har kommit på en sak i alla fall, började Erika.

- Vadå, undrade jag.

- Malin får inte bli Lucia.

- Va, utbrast jag. Är Malin med i röstningen?

- Visste inte du det, undrade Erika långsamt.

- Hur ska jag veta det, frågade jag högt. Du har ju inte berättat för mig!

- Förlåt, jag trodde att du visste, sa Erika.

- Ja, och alla vet ju hur det går för de som inte aldrig vet utan bara tror.

- Förlåt, sa Erika igen.

- Whatever. Det är ju bra att du har tänkt på hur vi ska göra, men det finns inte en chans att jag inte blir Lucia.

- Nä, det är ju klart, förstås, sa Erika.

- Så därför tycker jag att du kommer på med en bättre plan till imorgon.

- Självklart, sa Erika försiktigt.

- Bra, och glöm inte, det ska ingå i planen att jag blir Lucia. Förstått, morrade jag och la på utan att vänta på svar.

AN: Sorry att det är sent. Jag har skjutigt upp det för att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta med och inte. Tyvärr lite sent. 20 min. Jag ska skriva lite kapitel imorgon så det ska förhoppningsvis inte hända igen... ;)

Angsty Piece: del 6, Slöseri med döda snyggingar

- Hej, är Erika där, frågade jag otåligt i telefonen.

- Det beror på, vem är det som frågar, svarade Erikas jätterolige pappa. NOT.

- Camilla.

- Jahopp, hon är tyvärr i duschen, ATM, så du kan ju ringa upp senare, sa Erikas pappa som om han berättade en stor hemlighet.

Jag kände verkligen för att skrika åt Erikas pappa att han skulle gå och hämta Erika. Men jag tror att han skulle ta det som ett skämt eller nåt, så jag höll käften och la på.

Man behöver ju inte undra varför Erika är så konstig, precis.

15 minuter senare ringde min telefon. Jag svarade otåligt:

- Ja?

- Hej, det är Erika, svarade Erika. Vad hän...

- Hur länge duschar du egentligen, avbröt jag frågande. Hur svårt ska det vara att ringa upp?

- Jag hade precis börjat när du ring..

- Whatever, sa jag avfärdande. Har jag sagt att jag vill höra dina ursäkter? Nu ska vi prata viktiga saker.

- Halvard?

- Kan du aldrig hålla käften, utbrast jag frustrerat.

- Så det handlar inte om Halvard, sa Erika frågande.

- Det sa jag inte.

- Jag visste det, sa Erika entusiastiskt.

- Käften. Tillbaka till saken. Maaalin måste bort.

- Okej, sa Erika förvånat. Vad menar du?

- Malin ska inte få ta Halvard ifrån mig. Vi måste komma på en plan. Halvard får inte tycka om Malin mer än mig.

- Jag vet inte om det är en sån bra idé, sa Erika försiktigt.

- Jo, jag vet att det är en bra idé, sa jag och log för mig själv. Det var ju jag som kom på den.

- Jamen, jag tycker inte att vi ska vara taskiga mot Malin.

- Är du dum i huvudet, halvskrek jag. Det är ju det som är grejen.

- Ska vi inte se till så att Halvard gillar dig bättre bara, undrade Erika.

- Same shit.

- Nä, inte riktigt.

- Whatever, vi gör väl så då, sa jag. Bara det slutar med att Halvard älskar mig mest.

- Absolut sa, Erika. Vad gjorde du igår du? Vi träffades ju inte efter skolan.

- Såg på Titanic, sa jag väldigt snabbt. Var det för snabbt? Hur som helst, Erika fick inte veta vad jag gjort.

Men jag ljög ju faktiskt inte. För jag hade sett på Titanic igår. Bara inte direkt efter skolan. Men det behövde ju inte Erika veta.

- Titanic? Varför det?

- Inget särskild anledning.

- Nähäpp, sa Erika klämkäckt. Men du, mamma ropar på mig nu. Måste kila.

- Nämen, hörrudu, började jag.

Men hon hade redan lagt på.

Jag kastade telefonen i sängen.

Jaha, det var väl lika bra ändå. Jag ville verkligen inte berätta för Erika varför jag sett på Titanic. Hon skulle typ skratta eller nåt.

Anledningen till att jag såg Titanic var för att snyggingen dör i slutet. Precis som Halvard skulle dö om han blev ihop med Malin.

Det var i alla fall vad jag tänkte igårkväll.

Idag tycker jag mest att det är slöseri för så snygga killar att dö.

AN: Orkar inte skriva något värt här. Kapitlet skulle egentligen vara en fest, men jag kom inte på hur jag skulle skriva det så jag höll mig till skolmilljön vilket får mig att tänka på att jag måste skicka en ny bild till Fanny. Det är nämligen min lucka idag. Whoops!

Angsty Piece: del 5, Maaaaalin

När jag gick genom dörren i in klassrummet såg jag att Erika redan satt där. Snacka om pluggis, asså! Jag lovar att alla tror att hon typ bor på skolan. Det hade jag i alla fall trott om jag inte visste att hon faktiskt bor i ett hus typ 1 kilomet från skolan. Inte för att det är bättre, men ändå.

Nu har jag hunnit så långt att jag skulle kunna fånga hennes blick och heja på henne - men det gör jag inte. Hon kan väl heja på mig, liksom.

- Hej, Camilla, sa Erika precis när jag tänkt klart.

Ibland är den tjejen lika läskig som hon ser ut, asså, tänkte jag och svarade lågmält och oentusiastiskt:

- Heeej, Erika.

Jag satte mig bredvid henne. Hon vände sig om.

- Har du gjort matten, frågade hon.

- Vad tror du, svarade jag surt. Erika vet verkligen hur man förstör ett gott humör. Hon borde veta bättre. Jag hejade ju tillbaka till henne idag till och med.

- Du kan kopiera av mig om du vill, sa hon och sköt över sin matteläxbok.

- Whatever, sa jag och började diskret att kopiera av Erikas omsorgsfullt skrivna mattetal. Gör hon inget vettigt på kvällarna, eller?

Gör hon något vettigt alls, frågade jag mig själv.

Sen började mattelektionen och inget spännande hände under den, förutom att jag tänkte på Halvard som jag skulle ha spanska-lektion med sedan.

När matten äntligen var slut plockade Erika och jag ihop våra böcker och gick till våra skåp som händigt nog var placerade bredvid varandra. Inte för att jag brydde mig. Plus att Erika har min nyckel och brukar hämta saker åt mig i vanliga fall.

Men grejen var nu att jag ville se en glimt av Halvard. Han har också skåp här i närheten.

- Jag går till tyskan nu, Camilla, sa Erika och började gå iväg. Vi ses på måndag!

- Whatever, svarade jag . Jag såg nämligen Halvard vända om hörnet mot skåpen. Jag började gå fram mot honom och öppnade munnen för att säga något coolt. Men jag stängde den snabbt.

Med Halvard gick den töntigaste fjortisen på hela skolan. Det såg ut som om de pratade med varandra. Ursäkta? Halvard, MIN Halvard pratar inte med töntiga fjortisar!

Malin Johansson. Maaalin Johansson. Bara namnet äcklar mig. Om det inte vore för hennes bitchiga attityd och fruktasvärt dåliga klädstil hade man ju...

- Hej, Camilla, sa avbröt Malin och log ett leende som var osymmetriskt och som visade hennes gula tänder.

Jag valde att ignorera henne.

- Hej Halvard, sa jag istället.

-Hej, Camilla, sa han snabbt, vände sig om och fortsatte att prata med Malin.

Jag började undra om det här var något sorts sjukt skämt Erika eller någon kokat ihop.

Halvard och Malin började gå mot spanskaklassrummet.

- Vi syns på spanskan, Camilla, sa Halvard och log.

- Whatever, sa jag stängde mitt skåp. Sedan öppnade jag det igen.

Halvard och Malin. Halvard och Maaalin?!?!? Har världen blivit galen?

Jag tog ut min jacka ur skåpet och gick mot skolans utgång. Aldrig att jag skulle gå på spanskan och bli tvungen att kolla på Halvard och Malin skratta och sånt tillsammans. Aldrig i livet.

När jag kommit ut ur skolan kände jag hur det började trycka bakom ögonen. Jag sprang hela vägen hem. Efter att jag öppnat ytterdörren med skakande händer kastade jag av mig väskan och jackan och slängde mig på soffan och grät hysteriskt.

Tur att Erika inte var här.

AN: Ganska tråkigt kapitel, men whatever, som Camilla hade sagt. Det händer inte så mycket, med det som händer är ganska viktigt. Typ.

Angsty Piece: del 4, Alla vet väl att Sankta Lucia gifter sig med the stjärngosse i slutet

- Natten går tunga fjät, runt gård och stuva, sjöng jag med min klara ljusa stämma.

Jag tittade på Erika. Hon sjöng falskt, men det orkade jag inte påpeka, inte mitt i sången i alla fall . Men vissa saker borde hon väl fatta själv? Ah, istället svepte jag med blicken mot hörnet där alla killar hade samlats. Halvard sjöng och man såg verkligen hur han tog i från tårna. Han skulle se så söt ut som stjärngosse, strut på huvudet och stjärn-pinne i hand. Jag längtade verkligen till Lucia.

Tur att Halvard bara är halv-norsk. Det hade varit väldigt synd om han aldrig fått vara stjärngosse. För de har väl inte stjärngossar i Norge?

Jag suckade längtansfullt.

Erika petade mig i sidan och log menande mot Halvard. Om vi inte var mitt uppe i sången skulle jag ha skällt ut henne men istället gjorde jag en grimas åt hennes håll.

Jag har kommit fram till att det finns två sorters människor: de som är coola och snygga och tar asbra beslut – som jag, och de som är tråkiga och fula och som inte kan respektera de coolas beslut – som Erika.

Efter några verser till avslutade vi sången med ett stämningsfullt:

- Saaanktaaa Luciija, Saaanktaa Luciaaaaaaa!

- Jaha, då fortsätter vi med Stilla natt, sa vår otroligt förvirrade musiklärare och höll nästan på att ramla av stolen när hon tog av sig sina hörselkåpor.

- Nää, svarade vi alla i kör.

- Vi har ju redan sjungit Stilla Natt, Johanna, påpekade jag och log mot Halvard.

Johanna svarade något men jag hörde det inte. För Halvard log tillbaka.

Jag log igen mot Halvard.

Han fortsatte att le.

Oj oj oj, snacka om att ha ett moment.

Men precis som med alla andra moments som jag någonsin haft i hela mitt liv avbröts det av en lika oönskad Erika även denna gång.

- Ska vi gå tillbaka till svenskan?

”Erikaaaaaaaaaaaaaa!” ville jag skrika. Men det gjorde jag inte. Istället log jag avslutande mot Halvard och vände mig om till Erika och sa väldigt värdigt efter att jag tagit ett djupt andetag:

- Jo, och vi går nu så det är bäst att du sätter fart om du vill följa med, artikulerade jag väldigt tydligt så att hon skulle förstå.

- Okej, let's go, svarade Erika och gick mot dörren.

Mental suck, seriöst, att prata svengelska är så sjuan. Vi går ju för fan i åttan.

När vi kom fram till svenskan visade det sig att de höll på att diskutera en text vi skulle ha läst tills idag. Eftersom jag och Erika kom sent fick vi diskutera texten själva bara vi två. Och det var tur, jag visste inte ens vad titeln var och absolut inte vad texten handlade om. Men whatever, big loss, liksom, svenskaläraren är typ senil så det spelar ändå ingen roll. Jag lovar, om man frågar henne skulle hon nog inte ens komma på vad hon hade på sig förra veckan. Hallå! Snacka om att vara senil.

- Så, sa Erika. Vad tyckte du om texten?

- Har du faktiskt läst den, frågade jag ointresserat och puffade upp håret.

- Äsch, det spelar ingen roll, sa Erika och la tillbaka textboken i väskan. Förlåt för att jag avbröt dig när du och Halvard, du vet...

- Whatever, det är inte som om jag är kär i honom eller nåt, sa jag och lyfte blicken en aning.

- Nähä, då antar jag att du inte vill veta v..., började Erika.

- Fast ändå, avbröt jag och pillade på min sjal. Det är inte som om vi inte har oddsen på vår sida om han var kär i mig.

- Hur menar du då, frågade Erika.

- Jomen, alla vet ju att jag kommer att bli Lucia, och Halvard är den snyggaste stjärngossen, eller hur, började jag.

Erika öppnade på munnen för att säga något.

- Svara inte på det där, Erika, fortsatte jag. Hur som helst. Och alla vet ju att Sankta Lucia gifte sig med den snyggaste stjärngossen.

- Det var nog inte rikt...

- Whatever, huvudsaken att jag vet att jag har rätt, sa jag. Vad var det du ville säga?

- Vadå, frågade Erika.

Jag gav henne en menande blick.

- Ja, just det. Jag tänkte bara säga att Halvard kollade jättmycket på dig när du inte såg idag.

- Gjorde han, utbrast jag och log utan att tänka. När jag kom på mig själv med att le drog jag ihop ansiktet till en grimas. Där ser du, jag hade rätt. Den gamla Lucia-legenden upprepar sig.

Erika log.

- Så du gillar honom?

- Har jag sagt det eller, utbrast jag irriterat.

- Nä, jag bara tänkte.

- Jaha, om det är allt du kan komma fram till när du tänker kan du ju lika gärna sluta att göra det, sa jag ännu mer irriterat, men inombords log jag.

Ibland var Erika inte så himla dum egentligen.

EDIT: Ursäkta mig, men ett fel hade smygit sig in i texten som jag nu har ändrat. Vem som blir Lucia avslöjas inte imorgon, det avslöjas på måndag. Ursäkta mig, det ska alltså stå "på måndag" och inte "imorgon".

A/N: Asså, mina kapitel blir aldrig som jag tänkt dem. Men jag antar att det är det som är så roligt, att det är lite oförutsägbart. Jag har dock beslutat idag om en sak som garanterat kommer att hända om en sådär 10 kapitel eller nåt.

Angsty Piece: del 3, Halvard

 

Jag stormade in i klassrummet och smällde igen dörren. Bosse hoppade till, märkte jag nöjt. Sedan gick jag irriterat bort och satte mig vid min vanliga plats bredvid Erika.

 

- Hej, Camilla, viskade Erika och log brett.

 

Hennes leende gjorde mig irriterad.

 

- Inte på humör, Erika, snäste jag tillbaka och vände bort mitt huvud.

 

Mina tankar flöt iväg till dagdrömmar när Bosse började prata om någon som typ heter Ester (varför skulle nån med ett så coolt namn som Ester hålla på med kemi eller fysik eller whatever, liksom).

 

Hur som helst, idag handlade mina dagdrömmar om 1) hur jag skulle kunna fixa så att Bosse blev avskedad och 2) om vem som skulle bli Lucia i år. Vem som blivit Lucia skulle avslöjas på måndag, men eftersom eleverna fått rösta fanns det egentligen ingen chans att jag inte skulle bli vald. Vem skulle de annars rösta på, liksom?

 

Precis när jag föreställde mig sjungandes med Luciakronan på mitt skinande blonda änglahår inför alla elever i matsalen, blev jag avbruten av att någon petade på min högra axel.

 

Jag vände mig irriterat åt höger:

 

- Ja?

 

- Vill du ha ett tuggummi, mimade Erika med en frågande blick.

 

Jag suckade ljudligt, blundade och drämde huvudet i bänken. Bosse stannade upp i snacket om Ester (slash careface, noob).

 

Jag öppnade ögonen och stirrade honom rakt i ögonen.

 

Han ruskade på sitt kala fula huvud och fortsatte att prata om Ester. Blä, tänkte jag och blundade igen.

 

***

 

Senare på dagen satt jag i matsalen (Erika hämtade min mat) och tittade på alla människor runt omkring mig. När jag lät mina ögon svepa mot ingången till matsalen såg jag Honom med stort H.

 

Den sötaste och snyggaste halv-norsken på denna sida av Antarktis. Förresten, jag tror till och med att han är den sötaste och snyggaste halv-norsken PÅ Antarktis.

 

Och det säger en hel del.

 

Hur som helst. Halvard gick in i matsalen med självsäkra kliv. Hans hår var glansigt med vax, hans vita v-ringade tröja var precis lagom tajt och hans byxor hängde precis lagom lågt på höfterna. Så jävla fin.

 

Pricken över i:t: skateboarden som han lutade mot matdisken. Man kan ju inte låta bli att gilla män som kan göra svåra saker som att åka skateboard.

 

Plötsligt skymdes Halvard av någonting. En tråkig T-shirt närmare bestämt. Det finns bara en stackare på hela skolan som alltid har på sig tråkiga T-shirts - Erika.

 

- Flytta på dig, idiot, du står i vägen, viskade jag irriterat.

 

- Oj förlåt, sa Erika och skyndade sig att ställa ner min mat framför mig och sen sätta sig på sin plats mitt emot mig med sin egen bricka.

 

- Jaha, så nu passar det sig, fräste jag surt och styrde återigen min blick mot Halvard. Nu var han färdig med att ta för sig mat.

 

Perfekt, tänkte jag. Om jag ser riktigt cool och ointresserad ut kommer han säkert att sätta sig vid mitt bord. Därför intog jag min coola-och-distanserade-pose och svepte stöddigt min blick över honom när han närmade sig.

 

Men han gick förbi. Fan också!

 

Därför blev jag väldigt förvånad och överrumplad när han efter att ställt ner sin bricka plötsligt vände sig om och log mot mig.

 

Nu reste han på sig och började gå mot mig.

 

Eftersom han absolut inte får tro att jag är intresserad av honom eller nåt, vände jag mig hastigt mot Erika som petade i sin mat och sa:

 

- Fort Erika! Låtsas som om jag sagt något jätteintressant!

 

Erika tittade upp från sina makaroner och köttbullar och gav mig en frågande blick.

 

- Fort! Skratta!

 

Hon skrattade lite tveksamt men det var för sent.

 

- Hej Camilla, sa Halvard och log som bara han kan. Hans hår glittrade i skenet från matsalens superfula lampor.

 

- Hej, sa jag långsamt till Halvard samtidigt som jag spände ögonen i Erika.

 

- Hej Halvard, började Erika utan att vänta på svar. Inte för att hon skulle fått nåt. Det är inte som att Halvard kan hennes namn. Varför skulle han lära sig det liksom. Sjukt onödigt. Finns ingen anledning över huvud taget. Erika är en nobody.

 

Eftersom Erika uppenbarligen inte skulle säga något mer fick jag ta saken i egna händer. Ska man alltid behöva göra allting själv?

 

- Visst berättade jag ett bra skämt alldeles nyss, Erika?

 

- Jo, det gjorde du, sa Erika och tittade ner på de äckliga makaronerna. Det var superkul.

 

Hon tittade upp.

 

- Det bästa jag hört på länge, fortsatte hon och log försiktigt mot Halvard.

 

- Coolt, sa Halvard och nickade. Men jag måste gå tillbaka till käket nu innan det kallnar. Vi ses!

 

Jag väntade tills Halvard var utom synhåll (och hörhåll) innan jag exploderade.

 

- Asså seriöst, Erika, halvskrek jag. Jag visste att du var dum i huvudet, men när blev din hjärna stulen av en babian på crack?

 

Erika såg på mig med ledsna ögon.

 

- Ah, du förstår ju ingenting, skrek jag riktigt högt den här gången och stormade ut ur matsalen och lämnade min bricka åt Erika att ta hand om.

 

Rätt åt henne, biatch.

A/N: Titel passar inte riktigt längre men jag gillar den, så den får vara kvar. Det här kapitlet var faktiskt ganska roligt att skriva. Kapitlet utforskar relationen mellan Erika och jaget samtidigt som vi får se ett litet smakprov av deras skolmiljö. Ciao!

Angsty Piece: del 2,  Om naglar, festis och prov

- Min nagel hade fått en spricka och sen så minns jag inget mer förutom att jag typ grät aslänge, sa jag till Erika där vi stod i skolans väldigt tråkiga korridor.

- Är det sant? Du drömmer så konstiga drö..., började Erika men jag tystade henne med en skarp blick.

- Ett: jag skulle aldrig börja gråta över att mina naglar gick sönder. Vem bryr sig liksom. Plus att jag gråter aldrig.

- Det gör du vis...,

- Två: och du kallar dig min vän, fnös jag och inspekterade försiktigt mina naglar för typ tionde miljonte gången idag. En riktig vän skulle aldrig sagt så om mig.

Erika tittade ner i golvet med generade kinder.

- Whatever, sa jag. Gå och köp en festis åt mig eller nåt istället för att stå där och hänga med huvudet. Marsch iväg!

Erika lyfte på huvudet, nickade med rödkantade ögon och halvjoggade iväg mot cafeterian.

Jag suckade. Erika hade inte riktigt fattat det här med att vänskap går ut på att ge och ta. Aja, det kommer hon snart att lära sig, tänkte jag.

Plötsligt stod jag ensam i korridoren. Jag kollade på klockan innan jag långsamt började gå mot mitt klassrum. Jag hann precis sätta mig vid min vanliga fönsterplats (efter att shooat bort nån tönt) innan läraren stängde dörren.

- Det var nära ögat, Camilla, sa min lärare till mig. Se till att komma tidigare nästa gång.

Jag nickade oberört på ett coolt sätt och inspekterade än en gång mina naglar. Inte ett jack än, men dagen hade knappt börjat.

Det hördes en svag och försiktigt knackning på dörren. Det var Erika. Hon hade en päron-festis i den ena handen och hon tassade långsamt in i klassrummet och satte sig bredvid mig.

- Erika, du vet mycket väl att man inte får komma för sent, påpekade vår lärare.

- Du vet också att man inte får ta med sig festis in på lektionerna, sa jag och ryckte päron-festisen ur hennes hand. Perfekt, min favorit, tänkte jag.

- Jag lägger undan den här, sa jag sedan åt läraren som nickade matt.

- Är du dum i huvudet, viskade jag sedan till Erika. Du kan ju inte ta med en festis in på lektionen!

 

Jag suckade ljudligt.

- Men ja..., började Erika.

- Inga men. Bara du inte gör om det.

Läraren hade nu börjat predika om något tråkigt som typ kolväten eller kopplingsscheman. Whatever liksom, det är proven som räknas.

Så hade 40 minuter passerat och genom mina egna dagdrömmar om Seth Cohen och Lucas Scott kunde jag urskilja orden: prov och resultat. Det kunde bara betyda en sak: provresultat.

Jag hann precis öppna ögonen för att se en bunt med papper dimpa ner mitt på min bänk. Jag vände ivrigt på det.

VG- stod det i röd markeringspenna.

Men det måste varit något fel, för jag, JAG får inte VG- minus på prov. Jag får alltid MVG.

- Hallå, magistern, kan du inte räkna eller, frågade jag högt. Jag borde ha minst 124 poäng.

- Nja, jag kan väl ta en titt på det, svarade min lärare.

- Det är det minsta du kan göra när du räknat fel på mitt prov.

Min lärare reste sig upp från datorstolen vid katedern och gick mot min bänk.

- Shoo, Erika! Jag ska snacka provresultat här med Bosse. Du kan gå eller nåt. Gå till lunchen, eller inte. Eller gå dit och ta en plats åt mig.

 

Erika gick.

- Det verkar inte som om jag räknat fel, utbrast Bosse som räknat poäng medan jag pratade med Erika.

- Men jag måste ha MVG på det här provet, fräste jag irriterat.

- Det var inte MVG-resultat, svarade Bosse lugnt.

- Då får du se till att det är det då, sa jag långsamt och hotfullt.

- Hur menar du då?

- Argh, spottade jag. Hela den här skolan kryllar av inkompetenta lärare som inte ens kan sätta betyg! Det här ska jag berätta för pappa när jag kommer hem.

Sedan ryckte jag till mig min festis och mitt prov och rusade ut genom dörren efter att jag slängt provet i papperskorgen.

Det här skulle någon få betala för.

A/N: Min julkalender kommer att vara 24 fristående delar om sorg. Varför sorg tänker du kanske. Jadu, det ska jag svara på. Nä, egentligen inte, men jag vill inte skriva om lycka för det blir corny. Plus att det måste bli lite kontraster jämfört med de andra berättelserna. Varför är det 24 fristående delar då? Jo, det är jag inte riktigt säker på, men jag vet att det absolut inte har att göra med att jag inte kan komma på en hållbar story. Så, läs eller nåt.

EDIT: TITTA HIT! Jag har ändrat mig. Det blir inga fristående delar. Hela julkalendern kommer att handla om denna namnlösa fjortis. Alltså, det kommer troligen inte att bli sorg hela tiden, ibland kanske, men mest är det tragikomik... ;)

Del 1, Sorg

- Då ses vi på festen ikväll, undrade Erika frågande.

 

- Absolut, svarade jag. Hoppas att Halvard är där!

 

- Jag lovar att han kommer att vara där. Gud asså, han har verkligen spanat på dig hela veckan!

 

- Nä, så säger du bara, sa jag och viftade med handen.

 

- Nämen Gud, asså jag lovar. Heders-promise, liksom.

 

- Äsch, whatever, vi ses ikväll!

 

Trots att jag invände mot Erika visste jag att hon hade rätt. Halvard hade verkligen spanat på mig. Men man vill ju inte verka bortskämd och arrogant. Men seriöst, vem skulle inte vilja ha mig, tänkte hon och slängde med håret i motvinden där jag gick hem på cykelbanan.

 

När jag kom hem åt jag två gurkskivor (man vill ju inte rubba figuren) och satte mig framför TV:n. Efter typ en timme eller nåt bestämde jag mig för att ta en dusch. Efter det skulle jag måla mina naglar.

 

Efter duschen satte jag mig framför TV:n igen och tog fram min nagelfil.

 

Jag tittade på mina naglar.

 

Det var då jag upptäckte det.

 

Min tumnagel hade ett jack.

 

- Helvete!

 

Där rök min kväll. Den dagen då jag, JAG, skulle gå på fest med ett jack i nageln - eller ännu värre – med en kort nagel skulle aldrig komma. Hela mitt liv var förstört!

 

Jag la mig på vardagsrumsgolvet i fosterställning och grät.

 

Hela kvällen låg jag där, medan mina vänner hade det trevligt på festen.

 

Jag hade aldrig känt mer sorg.

A/N: Stackars fjortis, va!