Min Julkalender

Kapitel 5

Madrassen sjönk nästan till golvet när två skrikande kroppar sprang genom rummet och upp på sängen.

"Joshua, Joshua vakna!", skrattade en mjuk röst. "Vakna, Joshua!" Allt hoppande och stojande fick Joshua att kastas hit och dit i sängen.

"Va fan vill ni era idioter!", Ryter Joshua och slänger med täcket. Till svar får han två väldigt tunga tillfredsställande dunsar.

"Aaj, vad gjorde du så för?", Kved Christian av smärta.

"Hur orkar du vara så sur hela tiden, blir det inte tröttsamt?", Gnällde Christopher.

"Hur orkar ni vara så puckade jämt, va?", Joshua for rasande upp ur sängen.

"Mamma säger att du måste vara snäll annars får du utgångsförbud.", log Christopher.

"Ja och får du utgångsförbud så kan vi leka heeela tiden!", sa Christian och skrattade till.

"Hahaha jätte roligt. Om ni nu är klara kan ni väl försvinna, ni sprider för mycket av eran äckligt sockersöta barnslighet!", fräste Joshua medan han bokstavligt talat kastade sina 11-åriga pester till tvillingbröder ut genom sovrums dörren. Någon dag skulle sluta med att han ströp dem eller bröt nacken av dem. De njöt av att tortera honom. Han gav igen så ofta han kunde men de jävlarna var listiga. Det var det som irriterade Joshua mest, att idioterna kunde göra vad det ville mot vem det ville och med hjälp av trick, knep och list komma undan med det.

Joshua visste att dem inte fått höra om Rufus ännu annars skulle de definitivt inte bete sig så här, de respekterade honom också. Han visste att rådet skulle mörklägga alltihop så länge det gick. Han hoppades att det skulle läcka ut så att folk kanske äntligen skulle börja reagera.

När Joshua steg in i det stora köket var det med en hårsmån han han undgå att bli träffad i huvudet med en apelsin. När han tittade upp med stormande blick såg han Christian räcka ut tungan innan han och Christopher snabbt smet ut genom den andra köksdörren.

Argt grep Joshua tag i en av det nytvättade kopparna på bordet och hällde upp en kopp te. Just när han tagit den första klunken varmt te kom Domenique, hans bästa vän, in rusande.

"Joshua!", lyckades hon få fram medan hon förgäves försökte andas. "Rådet...fem personer...har...försvunnit!"

Kapitel 4

Rufus var död. Någon hade skurit halsen av honom. Jacket var så djupt att det var ett under att huvudet fortfarande satt kvar på kroppen, inte för att det spelade någon större roll för Rufus.

Joshua gick långsamt fram mot kroppen. I en fullvuxen mans kropp finns ungefär sex liter blod. När Joshua tittade på blodpölen runt Rufus huvud såg det snarare ut som tjugo.

När stormästaren tillslut kom dit hade mörkret redan fallit. Joshua tog sig snabbt upp ur den sittande position han haft sedan upptäckten av det tragiska mordet. Han gick fram till stormästaren och gav honom den hårdast "Vad var det jag sa?" blicken innan han argt stormade ut ur den inte lika längre vackra byggnaden. Rufus hade varnat Stormästaren för att attacker som dessa men ingen hade lyssnat. Dörren ut flög hårt upp. Snön krasade under hans skor när han gick ut på backgården. Joshua sparkade argt på det närmaste trädet, men kom snabbt att ångra det när grenarna tunga av snö gav vika. Han orkade inte bry sig och kollapsade under den massiva vikten. När han låg där med armar och ben spretandes åt alla håll och kände hur luften pressades ut ur hans lungor förstod han att det aldrig skulle sluta. Det skulle aldrig ta slut.

Tillslut blev han tvungen att slita sig ut ur snödrivan innan han svimmade av syrebrist.

När Joshua tvingade sig själv hem och in i sitt rum föll han graciöst ner på sängen. Han kurrade ihop sig i fosterställning under alla tjocka duntäcken.

Helt utan varning slogs dörren till hans rum upp.

Jag ber så mycket om ursäkt för förseningen men jag har varit för sjuk för att orka skriva. Här kommer den iallafall (en dag försenad)...

Kapitel 3

När ljudet av fotsteg ekande genom den långa gömda, underjordiska korridoren som kopplade ihop rådhuset tillsammans med det lilla, lilla huset på torget, kunde höras spände Joshua sina öron.

"Jag förstår inte alls vad du menar.", sade en djup stämma. Stormästaren. Stormästaren fungerade ungefär som byns överhuvud samt domare. Fotstegen hade nu tagit sig in i den ofantliga salen.

"Vad är det ni inte förstår?", Joshua kände genast igen Rufus röst. Han var den enda som stod på Joshuas sida. Den enda som trodde på honom. "Om tjugoen dagar kommer de att begära ett offer och ni föreslår att vi ska ge dem ett bara så där?! Tänk på den utvalda, han eller hon kanske inte vill dö innan de ens har fyllt arton!"

"Lyssna vi har inte tid att tänka på någons känslor allra minst ett barns så om vi kunde gå vidare..."

Ju mer Joshua lyssnade desto mer frustrerad blev han. Fast tja man säger ju att tjuvlyssnare aldrig får höra det de vill, men å andra sidan skulle de inte behöva tjuvlyssna om det var något bra.

Rådmännen bytte snart ämne men Joshua låg stilla och funderade. Två timmar senare och det var som han aldrig börjat.

"Ja då så, jag tro vi alla är överens om vad som ska göras.", sa den där första mörka stämman. "Å, Rufus titta inte på mig så där, det är så här varje år. Vi måste lära oss att acceptera det."

"Bara för att det är så betyder det inte att det är rätt!", Rufus lät som om han höll på att tappa tålamodet. "Kriget har pågått i över 450 år när hade ni tänkt att göra slut på det, va?! Om vi fortsätter att offra människor och skicka ut resten till slagfältet kommer detta aldrig att ta slut. Aldrig!!"

Joshua skulle inte vilja vara den som förargade Rufus. Visst, han respekterade mannen enormt men Rufus hade ett våldsamt temperament. Om man hade oturen att göra honom arg vilket inte var lätt.

"Nu lugnar du ner dig! Vi ska lösa det här, i sinom tid." Tio par fötter började röra sig bort och tillslut hördes inte deras steg längre. Joshua höll på att tänka igenom allt som sagts under de senaste två timmarna när silkes duken plötsligt rycktes upp. Innan han han andas eller komma över chocken hade ett par starka armar dragit ut honom från under bordet och upp på benen. När Joshuas hjärta börjat slå igen kände han igen Rufus seriösa ansikte.

"Jävlar, vad du skrämde mig!", utbrast Joshua.

"Du var mig allt en lättskrämd en.", skrattade Rufus. "Du vet väl att det är olagligt för dig att vara här? Du vill väl inte bli gripen?"

"Å snälla, som om någon kulle kunna smyga sig på mig." När Joshua såg Rufus roade min kom han ihåg händelsen för två minuter sen och la surt till : "Förutom du."

"Fick du höra något som intresserade dig då?"

"Nej bara samma nonsens som de sagt de senaste 50 åren. När ska det ta slut, Rufus? När?"

"Bra fråga. Vi får som sagt se."

Joshua var nu mer frustrerad än någonsin och stegade snabbt ut ur byggnaden.

På vägen ut höll han på att stöta ihop med en person i svart mantel och huva, som med hasande steg tog sig fram mot den massiva porten. Joshua gömde sig fort bakom statyn till höger om ingången. Blev han sedd här var det kört. När den tunga dörren smällde igen efter mörka figuren kunde Joshua börja andas igen. Det var väldigt konstigt att en ensam person gick in i "kristallpalatset". Joshua smög sig sakta tillbaka in genom en rund öppning i väggen bakom statyn. Att ta sig in den här vägen var mycket krångligare än att traska in genom ingången.

Plötsligt hördes ett hjärtskärande skrik.

Joshua stannade förstelnat upp. Så fort han åter kunde röra sig rusade han mot skrikets riktning. Han slog dramatiskt upp de dubbla trädörrarna och frös fast där han stod vid den syn som uppenbarade sig.

Bilden idag (där uppe( på vår egna öppnande julkalender( den med julgranskulorna))) tillhör min berättelse, jag tror det ska föreställa rådhuset ( se ner( i min berättelse))? Men...ehm...ja...här är nästa kapitel av "Crystal Massacre".

Kapitel 2

De enorma dörrarna på den stora porten svängde sakta upp. Joshua stegade långsamt in och såg sig försiktigt omkring. Det är omöjlig att inte överaskas av salens skönhet varje gång man kom dit, vare sig det var första gången eller hundrade. Den vida byggnaden hade bara ett rum. Rummet användes bara som en sorts samlings sal för rådet som bestämde i byn. Fast det bara användes ungefär en gång i månaden hade invånarna inte snålat. Utifrån såg rådhuset ut att vara uthugget ur is. Solens sista strålar reflekterades mot "isen" och kastade ett skimmer av regnbågs färger över det närmaste landskapet.

Inomhus var det som att kliva in i ett palats. Högt i tak, gyllene pelare och gigantiska glittrande kristallkronor. De stora färgade fönstret på den bortre väggen kastade abstrakta skuggor över det blanka, pärlemor golvet. Joshua sprang ljudlöst över det hårda golvet. Hans skuggor slukade alla former och mönster runt omkring. När Joshua kom fram till det jättelika tomma altaret framför det väldiga fönstret duckade han snabbt under den mjuka, gyllene silkes duken. Väl liggandes där under bordet la han sig tillrätta och väntade.

Min historia är lite random men det skyller jag helt och hållet på de andra fyra författarna, fråga inte varför för du kommer inte att få ett svar. Första kapitlet är som en prolog det är därför den är så kort. En annan anledning till varför den är så kort är för att jag fortfarande inte har en riktig handling. Så...allt kommer att gå åt helvete. Men läs för all del och komentera om du vill.


1. Början

Joshua tittade sorgset ut över den frusna sjön. Snön dalade lugnt och stilla ner och lade sig lika lugnt och stilla på hela det drömlika landskapet.
Han skakade det blöta flingorna ur sina korpsvarta lockar och blinkade bort vattendropparna som klängt sig fast på ögonfransarna. Det här var nog en utav de sista dagarna, om inte den sista, där han skulle kunna sitta för sig själv i lugn och ro utan att behöva bry sig om något, men han kunde bara inte slappna av!
Den stora dagen närmade sig allt mer men det verkade inte oroa någon annan än han själv. På självaste julafton skulle helvetet bryta ut och det enda invånarna i den lilla byn kunde tänka på var om de skulle ha tillräckligt mycket pynt på den stora granen mitt i stan. Joshua ställde sig sakta upp från den snötäckta bryggan och började springa över isen tillbaka mot byn. När han nådde skogsbrynet stannade han till och tittade upp mot skyn.
Snön föll fortfarande lika långsamt och stilla som den hade gjort hela dagen. Med en sista djup suck fortsatte han framåt.