Min Julkalender

DEL 5 - En smärre chock

TOM

- Dom var väl inte så hemska. Jag ler när jag slutligen dimper ner på sängen vi ska sova i.

- VÄL INTE SÅ HEMSKA! Du måste skämta Tom! Argt vräker hon omkull sin väska och spakrar till den och faller sedan ihop i en liten hög på golvet.

- Hur gick det! Jag rusar fram till henne och ser att hon gråter där hon sitter på golvet och kramar sitt ena ben. Jag reser henne försiktigt upp och sätter henne på sängkanten.

- J-j-jag... förlåt. Hon börjar snyfta igen och lutar sig mot min axel, jag vet inte riktigt vad jag ska göra men lägger min arm om henne och låter henne gråta.

NOELLE

Känslan över att vara tillbaka var jobbig. Skräckblandad förtjusning? Det fanns så mycket minnen på det här stället som jag bara ville glömma men även sådant jag verkligen ville uppleva igen men som är så gott som ouppnåligt. Det hade endå känts hyfsat okej hela kvällen, alla var jätte trevliga mot Tom och mamma verkade glömt bort för ett ögonblick att hon var av "finare klass" än Tom. Han var så söt, hackade på med sin stakiga skolengelska som inte blivit slipad på så mycket och mamma lät honom prata utan att fylla i och hitta rätt ord åt honom. Jag kände mig riktigt stolt över min familj, kanske för första gången i mitt bisarra liv. Aneko hade redan erkänt, och gjorde det flera gånger under kvällen, i mitt öra, att Tom verkliugen var en hunk, ett riktigt kap och att våra barn skulle bli underbart fina. Vid tanken på barn och lögnen om våran realation vred det sig rejält i min mage, rummet började gunga en aning och jag tittade fundersamt på mitt glas och undrade vad som varit i.

Strax innan vi skulle gå till vårt sovrum för att sova tog mamma med mig till hennes sovrum med förevändingen att hjälpa henne välja en klänning till morgondagens tillställning.

- Noe lilla älskling, sitt! Kommenderar hon så fort jag klivit in genom dörren efter henne.

- Vad är det mamma? Jag tittade oroligt upp på henne där jag sitter på sängkanten som jag blivit tillsagd.

- Tror du han verkligen han är rätt för dig! Säger hon och går rakt på sak utan att ta några onödiga och tidskrävande omvägar.

- Mamma, Tom är min vän, han betyder så otroligt mycket för mig, vad har du emot honom? Tårarna sved bakom ögonlocken och hotade med att tränga fram.

- Lilla Noelle, för det första så är han inte av samma klass som mig och pappa, ja familjen. Han är en helt vanlig tysk pojke, ingenting för min killa Lady Noelle! Hon placerade en hand på min kind för att verka ömsint och moderlig.

- Mamma, du vet att vi inte är adliga! Bara för att pappa är vad han är betyder inte vi mer än HIV smittad pestråtta gör! Inse det, LOVE BEFORE MONEY! Jag hade rest mig upp från sängen och är röd i ansiktet av ilska och kritiken mamma slänger över mig.

-Ja och för det andra så pratar han inte proper engelska, det kommer aldrig fungera Noelle! Jag fick nog av hennes vidriga tjat och rusade hals över huvud ut genom dörren genom hela residensen med tårarna sprutande ner för kinderna.

TOM

- Oh My God! Du är bara så läcker! Jag stänger sakta min mun som hamnar på glänt när Noelle kliver ut från badrummet och stoltserar i den nya klänningen och en snygg håruppsättning.

- Tack! Vad söt du är! Hon kommer gående mot mig, placerar en hand om min höft och ser utmanande på mig.

- Verkligen! Hinner jag precis yttra innan hon kysser mig mitt på munnen, jag är totalt oförberedd på hennes handling men finner mig snabbt och är genast med på noterna.

NOELLE

- Ser du Tom, kolla vad mina händer skakar! Jag håller fram händerna och dom skakar verkligen, det här med att gå ner varje julfest och möta massor med människor och journalister är verkligen jobbigt. Varje år samma sak, jag vet ju att vi kommer vara morgondagens heta uppslag i varenda tidning i hela USA så man vill ju se bra ut!

- Gud är du så nervös sötnos! Han ser bekymrat på mig där jag står vid dörren till mitt rum.

- Mhh! Jag grimaserar lite.

- Kom nu så går vi ner, det är väl dags? Han tittar på klockan samtidigt som han går fram till mig och sträcker ut sin arm, jag tar hans och öppnar dörren för att gå ut.

Hand i hand går vi ner för den långa trappan och havet av människor och kamerablixtar slår emot oss i samma stund som en man ropar från trappavsatsen "Miss Noelle och Mr Kaulitz". Innan jag vet ordet av det börjar det gå ett sus genom journalisthavet och de trängs om att vara den som står längst fram för att kunna fotografera oss. Vi tränger oss fort förbi dem och jag släpar ut Tom till ett avsides rum där det är aldeles lugnt.

- Vad va det där!? Nästan skriker jag.

- Lugn.. Han ser lite rädd ut när han skyggt blickar ner mot mig.

- Varför vart det sådan uppståndelse? Det är inte meningen att morra åt Tom men det kommer bara av sig självt.

- Jag har väl kanske inte varit helt ärlig mot dig. Han ser skamset mot golvet.

- Okej...

- Jag spelar egentligen i ett världskänt rockband. Han tar mina händer och ser på mig med skam i blicken. Som du tydligen inte hört talas om. Tillägger han snabbt. Det kommer som en chock för mig att killen jag lyckats ragga upp redan är världskänd och troligen eftertraktad av större delar av ungdomstjejerna i världen.

- Vad gör ni två här? Jag rycker till och ser min mor stå i dörren med ett rasande ansiktsuttryck.

-Förlåt.. Jag tar Toms hand och lämnar mamma ensam kvar i rummet.

- Champange? En buttler kommer fram till oss balanserandes på en silverbricka fylld med champangeglas.

- Tack snälla du. Jag ler och tar ett glas.