Min Julkalender

Jag ber så mycket om ursäkt för förseningen men jag har varit för sjuk för att orka skriva. Här kommer den iallafall (en dag försenad)...

Kapitel 3

När ljudet av fotsteg ekande genom den långa gömda, underjordiska korridoren som kopplade ihop rådhuset tillsammans med det lilla, lilla huset på torget, kunde höras spände Joshua sina öron.

"Jag förstår inte alls vad du menar.", sade en djup stämma. Stormästaren. Stormästaren fungerade ungefär som byns överhuvud samt domare. Fotstegen hade nu tagit sig in i den ofantliga salen.

"Vad är det ni inte förstår?", Joshua kände genast igen Rufus röst. Han var den enda som stod på Joshuas sida. Den enda som trodde på honom. "Om tjugoen dagar kommer de att begära ett offer och ni föreslår att vi ska ge dem ett bara så där?! Tänk på den utvalda, han eller hon kanske inte vill dö innan de ens har fyllt arton!"

"Lyssna vi har inte tid att tänka på någons känslor allra minst ett barns så om vi kunde gå vidare..."

Ju mer Joshua lyssnade desto mer frustrerad blev han. Fast tja man säger ju att tjuvlyssnare aldrig får höra det de vill, men å andra sidan skulle de inte behöva tjuvlyssna om det var något bra.

Rådmännen bytte snart ämne men Joshua låg stilla och funderade. Två timmar senare och det var som han aldrig börjat.

"Ja då så, jag tro vi alla är överens om vad som ska göras.", sa den där första mörka stämman. "Å, Rufus titta inte på mig så där, det är så här varje år. Vi måste lära oss att acceptera det."

"Bara för att det är så betyder det inte att det är rätt!", Rufus lät som om han höll på att tappa tålamodet. "Kriget har pågått i över 450 år när hade ni tänkt att göra slut på det, va?! Om vi fortsätter att offra människor och skicka ut resten till slagfältet kommer detta aldrig att ta slut. Aldrig!!"

Joshua skulle inte vilja vara den som förargade Rufus. Visst, han respekterade mannen enormt men Rufus hade ett våldsamt temperament. Om man hade oturen att göra honom arg vilket inte var lätt.

"Nu lugnar du ner dig! Vi ska lösa det här, i sinom tid." Tio par fötter började röra sig bort och tillslut hördes inte deras steg längre. Joshua höll på att tänka igenom allt som sagts under de senaste två timmarna när silkes duken plötsligt rycktes upp. Innan han han andas eller komma över chocken hade ett par starka armar dragit ut honom från under bordet och upp på benen. När Joshuas hjärta börjat slå igen kände han igen Rufus seriösa ansikte.

"Jävlar, vad du skrämde mig!", utbrast Joshua.

"Du var mig allt en lättskrämd en.", skrattade Rufus. "Du vet väl att det är olagligt för dig att vara här? Du vill väl inte bli gripen?"

"Å snälla, som om någon kulle kunna smyga sig på mig." När Joshua såg Rufus roade min kom han ihåg händelsen för två minuter sen och la surt till : "Förutom du."

"Fick du höra något som intresserade dig då?"

"Nej bara samma nonsens som de sagt de senaste 50 åren. När ska det ta slut, Rufus? När?"

"Bra fråga. Vi får som sagt se."

Joshua var nu mer frustrerad än någonsin och stegade snabbt ut ur byggnaden.

På vägen ut höll han på att stöta ihop med en person i svart mantel och huva, som med hasande steg tog sig fram mot den massiva porten. Joshua gömde sig fort bakom statyn till höger om ingången. Blev han sedd här var det kört. När den tunga dörren smällde igen efter mörka figuren kunde Joshua börja andas igen. Det var väldigt konstigt att en ensam person gick in i "kristallpalatset". Joshua smög sig sakta tillbaka in genom en rund öppning i väggen bakom statyn. Att ta sig in den här vägen var mycket krångligare än att traska in genom ingången.

Plötsligt hördes ett hjärtskärande skrik.

Joshua stannade förstelnat upp. Så fort han åter kunde röra sig rusade han mot skrikets riktning. Han slog dramatiskt upp de dubbla trädörrarna och frös fast där han stod vid den syn som uppenbarade sig.