Min Julkalender

Kapitel 2 - Jaså

Idag när jag kom hem från skolan (jag var överlycklig för att mamma hade åkt iväg och hälsat på sin kompis och hon hade tagit Nido med sig vilket betydde att jag var ensam hemma) hann jag knappt hänga upp jackan förrän det ringde på dörren och Sophie stod där och log sitt drömska leende och undrade om jag ville följa med hem till henne.

"Visst", svarade jag utan entusiasm (jag hade glatt mig åt att jag skulle få ha huset för mig själv).

"Finemang", sa hon och log.

Det visade sig att hennes familj lever i något slags ständigt kaos. Redan i hallen möttes vi av ett genomskärande skrik och en pojke och en flicka kom utspringandes från köket och vidare upp för trappan.

"Det här ska du få faan för!" pep den lilla pojken.

"Äh, bry dig inte om dem", sa Sophie när hon såg min frågande blick. "Mina syskon bråkar hela tiden."

Efter bara tio minuters fikande visste jag att Sophie var sexton år, gick musikestet på gymnasiet, tyckte om att måla, prata i telefon, lyssna på gothmusik, sitta och dagdrömma, slasha Peter och Hiro i Heroes och måla sina naglar svarta. Hon var lätt att prata med och jag berättade om mig och flytten och mamma och Nido och Freud.

"Heter han verkligen Freud?" frågade hon och rynkade på ögonbrynen.

"Nej, Fred, men han är psykolog och tycker om att överanalysera saker så jag kallar honom det. Han gick tydligen omkring och väntade på Den Rätta och så kom min mamma och nu agerar de familjeliv för hela slanten. Fast Nido är faktiskt väldigt gullig, när jag var yngre önskade jag alltid mig ett syskon."

"Nido är ju värsta coola namnet."

"Mm." Jag undvek att säga att det var Freud som hade kommit på det, för om jag ska vara ärlig tycker jag inte om honom så mycket för han är en riktig mes.

Sophies scones var faktiskt jättegoda. Vi satt i köket och ignorerade totalt osämjan mellan syskonen, den stora hunden som liknade en ihopvirad dörrmatta som tiggde efter bröd och pappan i familjen som förvirrat stack in huvudet och frågade om vi hade sett hans pipa.

"Det är alltid liksom full fart här, jag brukar egentligen inte vara hemma så mycket." Hon tuggade eftertänksamt på brödet. "Mest är jag hos Eddie, min kompis, vi ska starta ett band ihop."

"Jaså", sa jag.

"Jag spelar synth och han gitarr, fast vi skulle behöva fler medlemmar."

"Jaså", sa jag.

"Spelar du något instrument?" hon tittade frågande på mig.

"Nej, men jag sjöng mycket när jag var liten, men sen blev det liksom innebandyn som jag satsade på.

Sophie tittade fundersamt på mig. Hon fingrade på ett hål i den svarta, stora tjocktröjan och intog det där drömska leendet igen. Hon såg faktiskt lite dum ut när hon hon satt sådär, stirrandes ut i ingenting med munnen halvöppen.

"Du borde komma och lyssna någon gång när vi spelar", sa hon.

"Jaså", sa jag. "Jag menar, det skulle vara kul."

"Vi spelar nästan bara gothisk musik. Jag skriver texterna och Eddie musiken. Vi är inne på det där med övernaturliga saker. En gång försökte vi tillkalla en ande och Eddie är jätteinne på att vi ska sälja våra själar till djävulen."

"Jaså", sa jag.

Sophie log. "Visst, han låter lite konstig, men han är jättesnäll, du kommer att älska honom."

"Jaså", sa jag och undrade vad det var för slags människor de där två var egentligen.

Sophie la huvudet på sned. "Säger du aldrig någonting annat än `jaså´?"