Min Julkalender

AN: Ganska tråkigt kapitel, men whatever, som Camilla hade sagt. Det händer inte så mycket, med det som händer är ganska viktigt. Typ.

Angsty Piece: del 4, Alla vet väl att Sankta Lucia gifter sig med the stjärngosse i slutet

- Natten går tunga fjät, runt gård och stuva, sjöng jag med min klara ljusa stämma.

Jag tittade på Erika. Hon sjöng falskt, men det orkade jag inte påpeka, inte mitt i sången i alla fall . Men vissa saker borde hon väl fatta själv? Ah, istället svepte jag med blicken mot hörnet där alla killar hade samlats. Halvard sjöng och man såg verkligen hur han tog i från tårna. Han skulle se så söt ut som stjärngosse, strut på huvudet och stjärn-pinne i hand. Jag längtade verkligen till Lucia.

Tur att Halvard bara är halv-norsk. Det hade varit väldigt synd om han aldrig fått vara stjärngosse. För de har väl inte stjärngossar i Norge?

Jag suckade längtansfullt.

Erika petade mig i sidan och log menande mot Halvard. Om vi inte var mitt uppe i sången skulle jag ha skällt ut henne men istället gjorde jag en grimas åt hennes håll.

Jag har kommit fram till att det finns två sorters människor: de som är coola och snygga och tar asbra beslut – som jag, och de som är tråkiga och fula och som inte kan respektera de coolas beslut – som Erika.

Efter några verser till avslutade vi sången med ett stämningsfullt:

- Saaanktaaa Luciija, Saaanktaa Luciaaaaaaa!

- Jaha, då fortsätter vi med Stilla natt, sa vår otroligt förvirrade musiklärare och höll nästan på att ramla av stolen när hon tog av sig sina hörselkåpor.

- Nää, svarade vi alla i kör.

- Vi har ju redan sjungit Stilla Natt, Johanna, påpekade jag och log mot Halvard.

Johanna svarade något men jag hörde det inte. För Halvard log tillbaka.

Jag log igen mot Halvard.

Han fortsatte att le.

Oj oj oj, snacka om att ha ett moment.

Men precis som med alla andra moments som jag någonsin haft i hela mitt liv avbröts det av en lika oönskad Erika även denna gång.

- Ska vi gå tillbaka till svenskan?

”Erikaaaaaaaaaaaaaa!” ville jag skrika. Men det gjorde jag inte. Istället log jag avslutande mot Halvard och vände mig om till Erika och sa väldigt värdigt efter att jag tagit ett djupt andetag:

- Jo, och vi går nu så det är bäst att du sätter fart om du vill följa med, artikulerade jag väldigt tydligt så att hon skulle förstå.

- Okej, let's go, svarade Erika och gick mot dörren.

Mental suck, seriöst, att prata svengelska är så sjuan. Vi går ju för fan i åttan.

När vi kom fram till svenskan visade det sig att de höll på att diskutera en text vi skulle ha läst tills idag. Eftersom jag och Erika kom sent fick vi diskutera texten själva bara vi två. Och det var tur, jag visste inte ens vad titeln var och absolut inte vad texten handlade om. Men whatever, big loss, liksom, svenskaläraren är typ senil så det spelar ändå ingen roll. Jag lovar, om man frågar henne skulle hon nog inte ens komma på vad hon hade på sig förra veckan. Hallå! Snacka om att vara senil.

- Så, sa Erika. Vad tyckte du om texten?

- Har du faktiskt läst den, frågade jag ointresserat och puffade upp håret.

- Äsch, det spelar ingen roll, sa Erika och la tillbaka textboken i väskan. Förlåt för att jag avbröt dig när du och Halvard, du vet...

- Whatever, det är inte som om jag är kär i honom eller nåt, sa jag och lyfte blicken en aning.

- Nähä, då antar jag att du inte vill veta v..., började Erika.

- Fast ändå, avbröt jag och pillade på min sjal. Det är inte som om vi inte har oddsen på vår sida om han var kär i mig.

- Hur menar du då, frågade Erika.

- Jomen, alla vet ju att jag kommer att bli Lucia, och Halvard är den snyggaste stjärngossen, eller hur, började jag.

Erika öppnade på munnen för att säga något.

- Svara inte på det där, Erika, fortsatte jag. Hur som helst. Och alla vet ju att Sankta Lucia gifte sig med den snyggaste stjärngossen.

- Det var nog inte rikt...

- Whatever, huvudsaken att jag vet att jag har rätt, sa jag. Vad var det du ville säga?

- Vadå, frågade Erika.

Jag gav henne en menande blick.

- Ja, just det. Jag tänkte bara säga att Halvard kollade jättmycket på dig när du inte såg idag.

- Gjorde han, utbrast jag och log utan att tänka. När jag kom på mig själv med att le drog jag ihop ansiktet till en grimas. Där ser du, jag hade rätt. Den gamla Lucia-legenden upprepar sig.

Erika log.

- Så du gillar honom?

- Har jag sagt det eller, utbrast jag irriterat.

- Nä, jag bara tänkte.

- Jaha, om det är allt du kan komma fram till när du tänker kan du ju lika gärna sluta att göra det, sa jag ännu mer irriterat, men inombords log jag.

Ibland var Erika inte så himla dum egentligen.