Min Julkalender

A/N: Titel passar inte riktigt längre men jag gillar den, så den får vara kvar. Det här kapitlet var faktiskt ganska roligt att skriva. Kapitlet utforskar relationen mellan Erika och jaget samtidigt som vi får se ett litet smakprov av deras skolmiljö. Ciao!

Angsty Piece: del 2,  Om naglar, festis och prov

- Min nagel hade fått en spricka och sen så minns jag inget mer förutom att jag typ grät aslänge, sa jag till Erika där vi stod i skolans väldigt tråkiga korridor.

- Är det sant? Du drömmer så konstiga drö..., började Erika men jag tystade henne med en skarp blick.

- Ett: jag skulle aldrig börja gråta över att mina naglar gick sönder. Vem bryr sig liksom. Plus att jag gråter aldrig.

- Det gör du vis...,

- Två: och du kallar dig min vän, fnös jag och inspekterade försiktigt mina naglar för typ tionde miljonte gången idag. En riktig vän skulle aldrig sagt så om mig.

Erika tittade ner i golvet med generade kinder.

- Whatever, sa jag. Gå och köp en festis åt mig eller nåt istället för att stå där och hänga med huvudet. Marsch iväg!

Erika lyfte på huvudet, nickade med rödkantade ögon och halvjoggade iväg mot cafeterian.

Jag suckade. Erika hade inte riktigt fattat det här med att vänskap går ut på att ge och ta. Aja, det kommer hon snart att lära sig, tänkte jag.

Plötsligt stod jag ensam i korridoren. Jag kollade på klockan innan jag långsamt började gå mot mitt klassrum. Jag hann precis sätta mig vid min vanliga fönsterplats (efter att shooat bort nån tönt) innan läraren stängde dörren.

- Det var nära ögat, Camilla, sa min lärare till mig. Se till att komma tidigare nästa gång.

Jag nickade oberört på ett coolt sätt och inspekterade än en gång mina naglar. Inte ett jack än, men dagen hade knappt börjat.

Det hördes en svag och försiktigt knackning på dörren. Det var Erika. Hon hade en päron-festis i den ena handen och hon tassade långsamt in i klassrummet och satte sig bredvid mig.

- Erika, du vet mycket väl att man inte får komma för sent, påpekade vår lärare.

- Du vet också att man inte får ta med sig festis in på lektionerna, sa jag och ryckte päron-festisen ur hennes hand. Perfekt, min favorit, tänkte jag.

- Jag lägger undan den här, sa jag sedan åt läraren som nickade matt.

- Är du dum i huvudet, viskade jag sedan till Erika. Du kan ju inte ta med en festis in på lektionen!

Jag suckade ljudligt.

- Men ja..., började Erika.

- Inga men. Bara du inte gör om det.

Läraren hade nu börjat predika om något tråkigt som typ kolväten eller kopplingsscheman. Whatever liksom, det är proven som räknas.

Så hade 40 minuter passerat och genom mina egna dagdrömmar om Seth Cohen och Lucas Scott kunde jag urskilja orden: prov och resultat. Det kunde bara betyda en sak: provresultat.

Jag hann precis öppna ögonen för att se en bunt med papper dimpa ner mitt på min bänk. Jag vände ivrigt på det.

VG- stod det i röd markeringspenna.

Men det måste varit något fel, för jag, JAG får inte VG- minus på prov. Jag får alltid MVG.

- Hallå, magistern, kan du inte räkna eller, frågade jag högt. Jag borde ha minst 124 poäng.

- Nja, jag kan väl ta en titt på det, svarade min lärare.

- Det är det minsta du kan göra när du räknat fel på mitt prov.

Min lärare reste sig upp från datorstolen vid katedern och gick mot min bänk.

- Shoo, Erika! Jag ska snacka provresultat här med Bosse. Du kan gå eller nåt. Gå till lunchen, eller inte. Eller gå dit och ta en plats åt mig.

Erika gick.

- Det verkar inte som om jag räknat fel, utbrast Bosse som räknat poäng medan jag pratade med Erika.

- Men jag måste ha MVG på det här provet, fräste jag irriterat.

- Det var inte MVG-resultat, svarade Bosse lugnt.

- Då får du se till att det är det då, sa jag långsamt och hotfullt.

- Hur menar du då?

- Argh, spottade jag. Hela den här skolan kryllar av inkompetenta lärare som inte ens kan sätta betyg! Det här ska jag berätta för pappa när jag kommer hem.

Sedan ryckte jag till mig min festis och mitt prov och rusade ut genom dörren efter att jag slängt provet i papperskorgen.

Det här skulle någon få betala för.