Min Julkalender

Hej alla barn! Och alla vuxna med barnasinnet i behåll! (Nej, ni torra skinntrallare får ingen hälsning.) Jag, Hanna, har skrivit/håller på att skriva en berättelse om en framtida konung av Sverige. Det är en juletidshistoria, en saga, en fiktionär berättelse, skriven med karaktär och smakrika behag. Typ ett lite komiskt drama. Läs och njut! Läs och njut! (Och kommentera gärna.)

Det var en tidig morgon 1692. Dimman låg tät och prins Karl var kall och kylan bet i hans kinder där han vandrade längs avenyn. Han önskade att slottet inte brann. Kungen hade sagt att han inte fick bli konung av monarkin Sverige. Nej, de hade inte haft ett förhållande. De var allra bästa vänner. Och kungen var förvånande nog prinsens far. Trodde de i alla fall. Kungens nyckelben låg i spillror längs avenyn och prins Karl sparkade ursinnigt på en tom konservburk som flög ända till Frankrike.

Frankrike var ett gammalt land där julafton firades varje eftermiddag klockan sex, hade han hört, av Kungen. Polisen hade stormat palatsen. Tagit varenda pryl. Varenda sak. Vartenda barndomsminne han haft. Han var fem vårar. Och Kungen var död. Och slottet stod i lågor. Prins Karl var ledsen.

- Nämen hur är det fatt lille pojke? sade en flicka plötsligt och lade sin hand på hans axel.

Det var en vacker flicka i sena tonåren. Karl var mycket duktig, även med sina fjuttiga fem år, att bestämma åldrar på människor. Denna 19-åring var mycket söt med gyllene lockar och röda kinder. Hon såg allvarligt på honom och upprepade sin fråga.

- Pappa är död, sade han. Pappa är död.

- Kära nån..., mumlade hon och släppte hans axel.

Karl följde henne med dött med blicken. Hon vände sig om, sträckte på ryggen och knöt näven. Det såg ut som att hon skulle hålla ett historiskt tal av något slag.

- Är det denna dag då monarkin Sverige blott ligger på sina bara knän och ber till en ack så liten pojke att styra? ...Ack, kungen är död. Ack och ve.

Flickan svimmade som en äkta dam i prins Karls pyttesmå armar. Han var mycket stark för sina ynka fem år, och hon vägde ingenting.

Han drog fram sin lilla kungapenis och urinerade i hennes medvetslösa ansikte. Hon vaknade till med en svag hostning.

- Är du min kung nu?

Han nickade tveksamt.

- Vad är ditt namn?

- Betnäs, fröken Betnäs. Ska du rädda mig från draken utanför mitt hus nu? Min moder och min fader är instängda. Det är din uppgift som kung att rädda oss va?

- Ja, det verkar stämma, sade pojken och knöt på handen på samma vis som fröken Betnäs gjorde innan hon svimmade. Jag ska göra allt jag kan.

Fröken Betnäs reste på sig och sträckte ut sin hand för honom att ta. Han tog den och de vandrade hand i hand längs den kullerstensprydda avenyn. Det var dimmigt, en tidig december. Livet hade bytt riktning precis lika fort som inte var möjligt.

Framför det öde slottet låg en tiggare.

- Ge mig pengar..., bad han ynkligt.

Prins Karl, som var en godhjärtad pojke, gav inga pengar. För han hade inga längre. Det enda han hade var sitt svärd, som klängde fast vid hans nakna kropp i ett ynkligt snöre.

- Jag har inget kvar, fröken Betnäs. Ingenting kvar, sade prinsen sorgset.

- Nämen min prins! Du har ditt namn, ditt ämbete och ditt svärd kvar! Ditt mod, din ära och din stolthet!

- Fröken har sannerligen höga tankar om mig. Men jag vill faktiskt bara se på Svampbob Fyrkant.

- Oj... Jag förstår, sade fröken och verkade besviken på prins Karl som hon tydligen hade så höga tankar om.

Prins Karl förstod att han var ensam i hela den mörka världen. Vad skulle han ta sig till? Palatset stod i brand, långa lågor slickade väggarna och klädde stenen i svart sot. Det började snöa och prins Karl huttrade till, han hade trots allt bara ett snöre på sig. Ett ynkligt snöre.